vårdagar II

Så kom äntligen dagen då vi insåg att solen inte bara skiner utan också värmer. Den kom lägligt till informationen om att vi kan ta oss upp på vårt lägenhetstak så efter lite drick-shopping klättrar vi upp för stegen och brer ut en filt för att sen samla lite fräknar i solen.Vi ställde om till sommartid några veckor innan påsk och bara det skvallrar om att ljusare tider är på ingång. Jag skapar en spotifylista med det ett namn uppkommet i ren och skär cyniskhet men i samband med ett långt telefonsamtal med min bror inser jag att även de områden i mitt liv som känns som mest döda också de kommer kunna väckas till liv igen.
På Ica säljer de buketter för 20 kr styck och då går det bra att skämma bort sig själv med färska tulpaner. De bästa är de som fortfarande är lite kalla från kylrummet och har outslagna krispiga knoppar. Jag läser böcker som liksom kittlar i magen för att de är så vackra och gråter mig igenom de sista kapitlena. Hittar samtidigt en ny passion för renhet och friskhet så jag tvättar alla kläder i min garderob och fönstret får stå på vid gavel som vanligt och jag sitter gärna uppkrupen i nybytta lakan.
Åker hem för några dagar och hinner med heldagsumgänge med min favorittjej. Vi dricker te och pratar om livet och jag blir så lycklig över att se och iaktta och lyssna till henne. En tjej som skiner av Jesus och har en varm kärleksfull blick och som är modig som få. Orden "jag älskar dig" kommer så lätt till henne för när kärleken känns så där tydligt som när jag är med henne är det liksom omöjligt att inte säga det också.
Varje fredagförmiddag spenderas i bön och det har blivit mina favoritstunder i veckan. Solljus silar in genom smutsiga fönster och lägger sig som rektangulära ytor koncentrerad värme på golvet. Framför mig en ensam spotlight som lyser upp krucifixet på väggen som gör att blicken som den sig bör automatiskt dras dit. Det enda jag oftast kan säga är Jesus, det enda som står fast bland virrvarret av intryck och känslor i mina tankar. Det är ibland det bästa sätt jag visar min kärlek, att bara säga upprepa och förtrösta på hans namn.
Trots att Malmö-våren kanske är lite mer lätthanterlig än Malmö-hösten är det inget Narnia direkt utan vi får skogsabstinens. Det blir bara att packa bilen och ta en dagstur till närmsta bokskog där vitsipporna ligger som en vidsträckt matta på skogsgolvet och på en stor stock sitter vi och äter risifrutti och dricker festis precis som på mellanstadiet. Hemma i mini-trädgården skjuter några blåsippor upp och i buskaget har vi numera minst tre små kaniner som skuttar ut på gräsmattan för att äta lite vårlök. Vi brukar se dem från fönstret och blir lika glada varje gång för det betyder att den onda grannkatten inte fått tag på dem än.
Tanken på att lämna Malmö känns svårare och svårare i takt med att relationer fördjupas och byggs vidare på. Gläds lika mycket åt att få visa upp vår stad för långväga finbesök som att hitta nya smultronställen med lite mer etablerade Malmöbor än vi. Alltid med min vapendragare Ronja vid min sida, såklart.
Separationsångesten förstärks däremot vid tanken på att privilegiet att få följas åt på nära håll ännu ett läsår med nio av mina favoriter också snart är slut, men det känns tryggt att veta att jag antagligen kommer bära med mig dessa genom livet ett bra tag framöver. Livet ut om vi har tur, men vi kommer ändå hänga en evighet i himlen så om man missar några år där emellan är det nog okej.
Jag försöker spara kvällsljus intryck lukter genom kamerarullen men upptäcker allt som oftast att det inte kan sparas på ett rättvist sätt i tvådimension. Så jag gör mig tid att också bara stanna och andas in och tänka efter under tiden. Som när jag öppnar en våtservett och lukten påminner mig om min mor när jag var åtta eller när solen stått på extra länge på asfalten och dofterna gör att jag plötsligt borde befinna mig i Haifa snarare än på möllan.
Efter noga planerande gör vi en resa som ändå känns väldigt spontan och under eiffeltornet finns en gräsmatta i lä där vi sitter en hel eftermiddag för att spela kort äta nutella och bränna oss i ansiktet. Det känns som det var den eftermiddagen som fick representera hela resan men vi fick såklart massa tid att åka tunnelbana äta macarons fota vackra gränder och äta mer nutella.

hemma

 
Hemma i hembyn för ett par dagar. Det är alltid speciellt att komma hem tycker jag. När jag sätter mig på tåget den där sista sträckan är allt plötsligt så vant och bekant att det känns som att det var ju bara igår jag åkte där senast.
Idag gick jag ut på en promenad och det slog mig bara hur mycket jag älskar den platsen. Hemma. 
   Det var den platsen jag längtade att få komma ifrån under hela min gymnasietid, men det var också den platsen jag längtade till mest då maten var enformig och dagarna stressiga i Israel. Det var där jag bildade min första och kanske djupaste bekantskapskrets. Där har jag både blivit kär och fått mitt hjärta krossat. Det var där jag och Paula promenerade 6 kilometer för att köpa godis som vi kunde ha när jag såg Aladdin för första gången - eller den gången vi cyklade med hennes svägerska för att köpa mat men stannade vid ett hallonställe för att äta så mycket hallon så vi storknade på nåt som egentligen kanske var nån annans tomt (det var faktiskt ytterst oklart, till vårt försvar). Eller då jag upptäckte att grillen sålde glutenfri pizza och jag och Johanna köpte en för att dela och hade picknick vid Lillen. Alla sommarkvällar jag suttit på stentrappen på framsidan och druckit en av alla tusen koppar yellow label, och alla timmar jag promenerat runt runt för att försöka hitta en ny plats som jag möjligen inte utforskat innan. Det var där jag och Maria sa till varandra att vi aldrig skulle bli vänner igen men dagen efter ringde och frågade om vi kunde leka. Det var där jag lärde mig att cykla, det var där jag lekte Sagan om ringen med Jenny i skogen, det var där jag lärde mig att stå på händer med Gabbe, det var där jag läste alla Hunger games-böckerna på Daniels dator på en vecka. Där har jag gråtit, skrattat, sprungit barfota, fotograferat, kramats, bett, pluggat. Där växte jag upp, med min lilla familj. Där blev jag den jag är idag.
   När jag sen mötte en kvinna med barnvagn och hund på min lilla promenad blev jag än mer medveten om min kärlek till hemma: här hälsar man alltid på varandra om man möts. Alltid. Lite som att man på ett glatt förvånat sätt hälsar och utbrister "är du också här i denna lilla tysta avskilda tillvaro i livet! va kul! du finns, jag ser dig!".
 
Det är ändå rätt fint va.
 
Hemma - Helen Sjöholm, Malmö Musikteaters kör & ork
 
-ann

hjärtevän

 
fick besök av en hjärtevän igår. tack gud för konceptet blodsband+vänskap, det blir så fint att kunna dela livet med varandra både för att man vill det och för att man är ofrivilligt sammankopplade. 
 
The Way You Look Tonight - Frank Sinatra
 
-ann

i gott bevar

 
Stadshösten är långt lika fridfull som lantlivshösten - kanske är det bristen på träd som ger sådär riktigt gula och orangea löv i sin klorofyllbrist utan blir mer bruna istället, eller så är det för att en Malmö-höst kommer mycket senare än i Göteborg. Men trots det går det att hitta sånt där fantastiskt njutbart även här. Lindallén vid busshållsplatsen som gladeligen skapar mig en lövmatta när jag bara ska fylla på mitt busskort på Pressbyrån, att äntligen få plocka fram mina tjocka strumpbyxor och stickade tröjor som jag längtat efter att få använda igen i ett halvår nu, att spana på alla människor som går förbi mig på stan och konstatera att de ser så mysiga ut i sina tjocka halsdukar och jackor och tumvantar, att få andas frisk luft varje dag och att vinden fortfarande inte är sådär hemskt kall att man pinas av en vindpust som rör om i håret, att köpa satsumas och längta efter clementinsäsongen, Frank Sinatra och Melody Gardot som oftast är det jag har i lurarna (som det sig bör såhär års tycker jag), kalendern som fylls av diverse resor och uppsåt, telefonsamtalen med långväga vänner som varit fler under en vecka än under hela sommaren. Listan kan faktiskt göras lång. 
Och jag älskar den där känslan av att hitta hem igen. Att upptäcka fascinationen i Bibeln och Kristina från Duvemåla att de båda kombineras med att jag står vid Öresundsbron en småregning måndag och sjunger Du måste finnas för full hals. 
 
-ann

SLB

 
Ett sommarminne jag kommer bära med mig länge länge länge var från i juli då jag för en helg fick umgås med dessa kvinnor i Göteborg. De är mina trogna vapendragare och jag har inget annat än kärlek till dem.
Vi fick tid till att sitta vid havet och njuta av usikt och umgänge, kissa i skogen, plocka blåbär, prata om kärlek och Jesus och livet, äta chokladtårta på ett berg med utsikt över stan och äta långa frukostar med toast och ägg - och som alltid får man i tur och ordning häva ur sig allt som hänt sen vi sågs sist och så pratar vi igenom bekymmer eller glädjeämnen och mer ofta än sällan hamnar vi allihop i en goshög på golvet och så ler vi åt fina minnen eller skrattar så vi gråter åt allt eller inget. Det finns få som jag faktiskt kan skratta så mycket med, eller som vet så mycket om mig för den delen.
 
Fem års vänskap. Tack.
 
-ann

vidvinklat

 
Det är ju inte riktigt vidvinkel men jämfört med ett fast 50mm-objektiv är att fota i 18mm som att öppna upp något helt nytt i fotografiens värld. 
 
-ann

ronja

 
Den här med att ha många fina bilder på allra käraste ronja i mitt kameraarkiv verkar vara en trend som sitter i genom åren. Och färre lär det inte bli framöver, då denna donna blir min roomie (!!!) i augusti för ett helt år framåt. Vilken grej, vilken brud! 
 
-ann

vinteridyll

 
 
Trots att det sedan länge är sommar är det först nu jag har riktigt tid att sitta med och redigera bilder jag tagit under våren. Därför får ni nu se några favoriter från en idyllisk torsdagsstund i Januari på Strandhem med fyra av mina favoritpersoner. Mycket skratt när det skulle poseras för bilder men även en och annan tår över hur otroligt vackert det var med Hjälmsjön förvandlad till ett vidsträckt snölandskap. Efteråt gick vi säkert in och åt pyttipanna, och det är så fint att ha förevigat några av de minnen jag vill bära med mig och kunna kolla tillbaka på när mitt hjärta längtar tillbaka till folkislivet.
 
-ann
 
 

vårdagar

Vaknar av spretande morgonljus när klockan bara är sju och sover alltid oavsett med öppet fönster även om det innebär att jag sover med mer eller mindre långärmat och filt över mitt duntäcke. Väckarklocka behöver jag sällan längre utan istället är jag nästan alltid i tid till frukosten tillsammans med Klara och Ester. Det finns något så fint med morgontrötta vänner som slevar upp gröt eller brer mackor med leverpastej men det är konstigt hur en så extraordinär vardag blir van och bekant. Jag försöker att påminna mig om att ta vara på även det mest ordinära för nu är det knappt ett halvår kvar.
Tar mig helst fram på cykel och det kan bjuda på fina samtal med vänner invid snödroppstäckta marker eller bra bönestunder ensam på väg hem på ickeupplyst väg en mörk marskväll. Det märks så tydligt att det är så mycket mer som händer på våren än att det bara blir ljusare. Det väcks något inombords och det tar sig bäst i uttryck i glittriga ögon och harmoniska ansiktsuttryck när vi fångar lite d-vitamin utomhus i pausen under förmiddagslektionen.
Det är så typiskt att det är i slutet man inser hur mycket man borde ta vara på allt. Detta året och dess innehåll har fått förändra så mycket i mig redan och jag hungrar efter mer mer mer av förändring och insikt och brytandet av destruktiva beteendemönster. Jag söker mig nog allt oftare till tystheten i kapellet eller sjöutsikten på mitt rum och det är inte för att jag inte vill ta vara på gemenskapen men mer för att jag dras till det som andas frid och stillhet eftersom våren alltid medför ännu mer reflektion än resten av året för min del.
Men om dagarna inte fylls av lektioner och bokläsning och bananfikor fylls de av volleybollturneringar och spontankonserter. Mina knän blir blåa av blåmärken och jag kan äntligen säga att jag besökt Malmö för något annat än bara byta tåg på Triangeln. I ena stunden skrattar jag så magen gör ont i sofforna på ovanvåningen och i nästa gråter jag till musik och berättelser som berör och över situationer som inte går som jag vill men i allt finner jag så mycket frid och varje dag förundras jag över hur tydligt jag kan se något större i min tillvaro.
Försöker spara minnen intryck ljusstrålar bra hår-dagar och bakom Backebo finns en lugn bokskog med en mjuk lövmatta som är väldigt vilo-vänlig en grå torsdag när sommar- höst- läger- föreläsnings- återträffs- missionsresa- och lovplaner känns lite för stora och världsligt jobbliga att ta tag i. Är ovanligt missnöjd med min nuvarande spotifylista, ett fenomen som verkar förfölja mig hela detta läsår, så istället lyssnar jag på musik som var aktuell för tre år sedan, sprängfyllda med gamla och bearbetade minnen.
Åker hem på påsklov och mitt första påskfirande hemma på fem år. Sjunger påskpsalmer träffar gamla lärare och samlar fräknar en torsdagsmorgon trots att jag fick betala för det med en ihärdig förkylning. Klockan är snart åtta på kvällen men det är fortfarande ljust ute. Karsas är som allra vackrast trots kala grenar och gul gräsmatta, detta på grund av ett lager rosa solnedgångsskimmer som dessutom lyser in genom fönstren på övervåningen. Den ensamma krokusen på framsidan växer upp på samma plats som året innan och det är skönt att ha något bekant att falla tillbaka till men jag är inte heller nöjd med hur lätt det blir jobbigt bekvämt.
Gör den sista dreaden i Daphnes hår och vi skriksjunger gulity pleasure-låtar medan vi äter non stop och pratar om stort och smått. Träffar både de finaste jobbarkompisarna bakom cafédisken och gamla bekantskaper från England och sen kommer jag hem och äter chokladägg och dricker Roibos vanilj med familj, extrafamilj och en bror på andra sidan Atlanten via skype.

israel 2015

"Så ofta i Jesu fotspår, alltså EXAKT"
 
 
"Kommer aldrig glömma samtalet med James, 42, från Indiana, om livet, våra resor och att leva för Guds rike och armbandet jag fick om det viktigaste i livet"
 
 
"Att bli välkomnad in i ett arabiskt hem som präglas av så mycet kärlek och gästvänlighet och öppenhet"
 
 
"Plocka mandel i Sataf under mandelträdet precis som Magnus Malm"
 
 
"Lukten av solvarm hud plus solkräm kan va den godaste jag vet"
 
 
"Vi var i Bet Shemesh,i ruinerna från hellenismen 2000 år sedan, då Magnus river ner en sten. Guiden: 'the city has stood for over 2000 years and then comes a viking and tears it down' "
 
 
"Lä överallt, endast ljumma vindar som sveper över solbrända kinder"
 
 
"Att lovsjunga med Julia på strandpromenaden i Tel Aviv i solnedgången"
 
 
"Oliver på marken, oliver i träden, Ann bland dem"
 
 
"Att vandra i något som verkligen är en uthuggen gång genom en djungel"
 
 
"Kopplar de vackra höjderna och dalarna kring Hermon till de Österrikiska alperna och allt jag vill är att springa upp och sjunga The sound of music"
 
 
"Bananodlingar längs med vägen och nästa gång jag äter en clementin kanske den är plockad av mannen och hans söner som jag såg genom bussfönstret nyss"
 
 
"Utsikten och geografin är så overklig och vacker att jag bara vill gråta"
 
 
"Här är verkligen å jag tappar andan-vackert och jag hade kunnat gå runt i naturen här i timmar"
 
 
"Jag vill aldrig glömma utsikten över Döda Havet, med Moabs slätter på andra sidan och järnröda porösa berg runt omkring"
 
 
"Vi får ta ett steg tillbaka och låta Jesus ta ett steg fram"
 
 
"Soldater på segway soldater på busshållsplatser som casually med sina vapen på magen äter mat röker scrollar facebook blir man van vid väldigt snabbt"
 
 
"Kalksten överallt, vackert vittrad och hålig"
 
 
"Hur bergen formats av sten och sand och urholkats av vatten och regn"
 
 
"Lukten av regn mot varm kalksten"
 
 
"Att få dansa med människor från tvärs öcer jordklotet i en dans som först inte vi och sen inte de kan och det är så mycket Jesusglädje som förenar och knyter band"
 
 
"Så sjukt vindstilla i bergen, det enda som hörs är exotiska fåglar och det lågmälda pratet från vår grupp"
 
 
"Ni blir blöta om fötterna sa de så vi tog av oss strumpor och skor och gick på huk genom en underjordisk tunnel och på andra sidan badade en man med uppblåsbar badring i en stenbelagd källa där badande var förbjudet"
 

"Så många böner som så desperat tryckts in i väggen på helig plats"
 
 
"Att se hur Julia från israeliska armén lyssnar så intensivt när jag får berätta om Jesus"
 
 
"Solen går verkligen ner tidigt här. Eller ja det är säkert lika tidigt som i Sverige såhär års men eftersom det är som sommar här känns det konstigt. Det gör att nu när klockan är 17:06 känns det som att klockan är typ 22:00 och att det inte är lång tid kvar tills vi kan sova"
 
 
"Att vara i samma by som Johannes Döparen vuxit upp i, att se samma berg som han antagligen sett, samma sorts regn"
 
 
"Kommer alltid glädjas över minnesbilden av gänget med magnus owe och erik h skriker av skratt efter att jag inte kan hålla inne vattnet jag har i munnen under blipblop"
 
 
"Att gå genom samma port som Stefanus dog. Den förste martyren, för vilken Jesus inte satt på Guds högra sida utan stod upp"
 
 
" 'Han har lagt nåden där alla kan nå den' "
 
 
"Att sjunga 'se vi går upp till Jerusalem' och faktiskt leva i vad de sjunger"
 
 
"Att plocka färska fikon från trädet på vandringen"
 
 
"Att sjunga blott en dag på libanesisk restaurang med Klara och Owe, vilken tröst"
 
 
"Fåglar som sjunger för svenskar okända sånger i dalarna kring Masada"
 
 
"Att va så så så nära Syrien och Libanon och som Owe sa har jag aldrig varit såhär nära krig"
 
 
"Och det är som att molnen [i solnedgången] är desperata att nå solen, som när man sträcker sig efter något man verkligen vill ha men inte riktigt når utan fingertopparna bara knappt snuddar"
 
 
"Morgondopp i döda havet är väldigt extraordinärt men känns så rätt typ"
 
 
"Att plocka färsk rosmarin och lukten som sitter kvar i fingrarna"
 
 
"Är så fascinerad över judisk hängivenhet och gudfruktighet men min bön är att de ska få dansa lika mycket till Jesu ära"
 
 
"Att sjunga Indiana Jones- theme song i Hiskias underjordiska vattentunnlar"
 
 
"Så svårt att fånga fullkomligheten i bild eller text men jag hoppas att jag ska kunna tänka tillbaka på den här resan och minnas de små fridfulla stunderna"
 
 
"Dessa ljumma vindar är typ det bästa jag vet"
 
 
"Har alltid tänkt att det känns som att vi varit här en evighet men nu när det börjar bli verklighet för hemfärd och jag tänker igenom de senaste veckorna har det faktiskt gått väldigt fort. För fort"
 
 
"På samma plats där Jesus sa till Petrus 'följ mig' "
 
Små fragment i form av bild och utdrag ur min dagbok under en resa som jag kommer minnas hela livet.
Israel, vilket land, vilket folk, vilken upplevelse. 
 
-ann
 
 

tvåtusenfemton

 
Tvåtusenfemton har varit ett händelserikt år. Kanske därför tystnaden ekar påträngande här i detta forum, men min bloggfrånvaro har fått kompenseras av att jag levt och upplevt desto mer. 
 
Det är svårt att lista vad som har fått prägla mig mest, och egentligen, som alltid, är det nog en kombination av de stora händelserna och de små minuterna som går obemärkt förbi som har fått forma den jag idag kallar Ann. Därför har jag inte valt att lägga detta inläggs fokus varken på det faktum att jag tog studenten eller tog körkort eller började folkhögskola eller såg min bror och hans fästmö bli äkta makar, trots att det är saker jag ser på med mycket tacksamhet och kärlek och är saker jag dessutom hade kunnat skriva långa separata inlägg om, utan ta lite tid att se och uppskatta de små vardagliga sakerna som ändå fått betyda så mycket.
 
Det har handlat mycket om att lägga märke till skrattrynkorna kring Johannas ögon, hur ljuset skiner så vackert in på skolan klara januaridagar, hur man kan stanna upp mitt i ett magont-stresspräglat prov och inse hur vackert krafset av blyertspennor mot papper egentligen är, att uppskatta kroppsvärmen som utbytes i långa kramar från såna man inte sett på så länge, hur dans fullkomnas i att rörelserna får spridas ända ut i fingertopparna och hur privilegiat det är att få tillbringa danslektioner med flickor jag tycker allra mest om, hur nyfödda bebisar med skrynkliga ansikten kan lukta så gott, att le mot varandra innan vi tar bus-besset och inse att min baslycka är som allra mest fullkomlig i lovsångssammanhang, att ropa på fåren som kommer springande i rekordfart mot mig på morgonen när de får mat, att få upptäcka och gräva i nya vänskaper med gemensamma intressen, att skratta så magen gör ont med Johan mitt emot, att bli så överraskad att jag måste skrika av förtjusning av vän som gått i land för några veckor, att få skratta med Erik av äkta glädje på väg hem i en kall Örkelljunganatt, att se bak på Anna under lovsångsdansen i Israel och få ny energi att fortsätta hoppa bara för Guds ära, hur tacksamt och välbehövligt det är att få ställa sig längst bak i ett rum ibland bara för att se på hur de andra interagerar med varandra, att få inse hur fantastiskt det är att få både avsluta och påbörja ett nytt år omgiven av så många människor som vet samma sanning om livet som jag och då få lägga av mig gamla sorger och gå rakryggad in i ett nytt år en fortsatt framtid med den jag allra helst delar livet med.
 
Blir så frustrerad på hur svårt det är att få ner allt det som har varit så karaktäristiskt med detta år i skrift, men får någonstans trösta mig i vetskapen om att jag i stunden sällan låtit fridfulla ögonblick gå obemärkta förbi. Och någonstans kan de få lagras.Om det är någonstans i Amygdala eller på en bortglömd bloggportal spelar kanske inte så mycket roll, för en sak är i alla fall säker:
Jag levde, mognade, skrattade och grät under mitt tvåtusenfemton. Mycket.
 
-ann 
 
 

l-o-v-e

 
Idag gifter sig min bror och hans Helena. 
 
lyckopirr
 
-ann

augusti

 
 
Trots att vi redan kommit en rejäl bit in på september och hösten är i åtangande vill jag ändå ta en stund och se tillbaka på mitt augusti.
På något sätt är det som att jag varje år lyckas glömma av hur fantastisk sensommaren är, och vilka nöjen som är helt unika just då.

Till exempel att dra in sådär halvkylig men å så frisk luft som andas höst men ändå håller kvar i sommarlukterna, att kliva barfota genom gyllene solsmekt långt gräs och plocka klöverblommor och halvmogna björnbär i dikena, att åka förbi vidsträckta vetefält som böljer sig mjukt i vinden, att kunna klättra upp i träd vars grenar böjes av så så så mycket frukt och sen plocka fickorna fulla med plommon som smakar sådär ljuvt sött och solmoget, att kunna sitta i hamnen i mitt älskade Göteborg efter ett överraskningsäventyr med fantastiskt sällskap och se solen gå ner men ändå frysa lite om tårna, att få uppleva lyckan i att kunna plocka fingrarna alldeles kladdiga av blåbär i ett orört och stilla skåneparadis, att promenera på grusvägen bakom kyrkan i solnedgången och se älvor dansa på åkrarna intill, att förundras av natthimlen och se två fem tio stjärnfall på en kväll och sen få sitta i sensommarnatten och skratta tills tårarna sprutar och hålla värmen med roibos och filt, att hinna säga hejdå till bästa tjejen med scones och marmelad på någons båtbrygga omgiven av frodig vass och att få sitta bakom cafétältet på läger och prata om viktiga saker i mörkret trots att klockan bara är tio.
 
Och jag hoppas alltid på att lyckas föreviga det vackra och trots att det inte går så bra vet jag ändå om att det mesta ändå alltid bevaras i hjärtat.
 
 
-ann

nytt

 
 
Små detaljer från mitt nya (!!!!) hem. Går numera bibelskola i Skåne och bor med 22 fantastiska människor. Vi lever livet; fikar, spelar volleyboll, skrattar, har lektioner, lovsjunger, läser bra böcker och fikar lite till. Spenderar fantastiskt lite tid vid dator och mobil, både för att det inte känns som att det behovet finns och dels för att internetuppkopplingen inte är den bästa. Men det är bra, då fokuserar jag istället på det som är här och nu och slipper distraheras av sånt som är oviktigt. 
Är i alla fall otroligt tacksam vår redan fantastiska gemenskap och fridfullheten som finns här. Det känns så rätt att äntligen ÄNTLIGEN bo i Skåne. Gång på gång har det bara gått upp för mig hur rätt det är att jag är här iår, och jag är så förväntansfull på vad året kommer få innehålla. 
 
 
-ann

en kristallklar kväll

 
Med ett minneskort som inte fungerar är det svårare att nå den nivå av dokumentation jag önskat denna sommaren. Istället för att skriva dagbok och få ner tankar med penna på papper får jag ner kladdiga idéer på mobilanteckningarna och det är även med mobilens lågupplösta kamera jag förevigar de flesta stunder. 
Jag lever i alla fall ett ljuvligt sommarliv. Jag varvar långa jobbdagar med försäljningsrekord, babs-kvitton och kanotuthyrningar med stunder i hängmattan, cykelturer och smultronplockande. Jag hinner träffa långväga vänner och jag har nog träffat fler sådana än de som finns nära mig. Jag försöker vänja mig vid tanken att inte bo hemma i höst och att jag har ynka åtta dagar kvar på jobbet. Jag dricker till min stora förvåning kaffe allt oftare trots att jag är en svuren te-entusiast. Jag ser på favoritprogram och återupplever två år gamla tankar om hur begränsad jag känner mig i min kropp då jag vet jag vet JAG VET att jag är ämnad för dans. Jag märker mer och mer vilken musiksmak jag har och hur lite jag bryr mig om vad det är jag egentligen jag lyssnar på så länge jag tycker om det. 
 
Och det är så skönt att se att trots att bilder minnen och dagboksanteckningar finns kvar från för två år sedan och hur mycket, tankar minnen vänner, är exakt samma är det så oändligt mycket som förändrats - och det mesta till det bättre. Den nivå av bekvämlighet jag känner gentemot mig själv jämfört med för två år sedan har ökat markant och jag är så STOLT över att jag är kvinna och att jag har potential och att jag var skapad till en perfekt avbild. Det handlar inte om högmod utan realisation, att jag är ett verktyg som faktiskt har en funktion. Att sedan få inse vilken funktion jag har att fylla ser jag fram emot med pirr i magen - och han är mitt största stöd. 
 
Röriga tankar en kristallklar kväll.
 
dröm
 
-ann
 

RSS 2.0