På något sätt får man ett helt annat perspektiv på saker och ting på våren. Kanske kan det vara för att allt, både natur, känslor och livslust, väcks till liv igen, kanske för att det går så fort.

Vill bara pausa, andas, greppa och hålla kvar.

Sånt jag inte vill prioritera tar så mycket plats, och det gör mig rädd.

Men kanske är det bra. För det är då jag tar vara på de små ögonblicken. Kopplar bort allt annat.

Känner och tar in det som man annars inte märker; undertryckt nervositet, fingrar som river sönder pappersbitar, de mjuka tonerna från pianot på undervåningen, surrandet från humlorna i lönnträdet, fötter som diskret stampar takten, skratten och småpratet som ekar i klassrummet, den sträva huden på gitarrvana fingrar, tystnad, frisk vind som virvlar omkring håret, pirret i magen innan ett äventyr, blänket i hans ögon.

 

Trots lyckokänslorna som dominerar hela mig mest hela tiden fylls jag ändå av en sorts melankoliskhet; inte över det förgängliga i tillvaron, utan fullkomligheten i det vackra . Ja, det vackra är förgängligt, men är det inte det som gör det vackert?

Och det är när det är vackert som jag vill ha en hand i min, lycka i hjärtat och glädje i själen.

Det är då som allt jag behöver tänka på är just vackerheten- som kramar, skratt, Vitsippor och D-vitamin.