Vad gäller musik tycker jag det är så svårt att avgöra vilken artist, genre, låt eller album som är min favorit eller som jag tycker mest om. Andra saker är något lättare att dela in i favoriter och ickefavoriter; dock är musik enligt mig  något så brett som kan ha så olika funktioner eller uppfylla olika krav. Beroende på vilket humör jag är på, vilken årstid det är, hur mycket klockan på köksväggen visar, om jag sitter på bussen eller om jag peppar inför en konsert, så lyssnar jag oftast på olika sorters musik.

 

Även om jag nu inte kan tala om favoriter eller ickefavoriter måste jag ändå säga att jag alltid, alltid, har hyst en speciell förkärlek till jazz. Det är något med trumpetsolona, vispandet på virveltrummor, synkoperna och blandningen mellan diverse moll- och durackord som skapar en näst intill melankolisk känsla.

 

Helst lyssnar jag på en knastrig och krispig 50-talsklassiker som Chet Baker eller en brusig George Sharing, gärna med improviserade toner på en saxofon och en mörk och nästan vibrerande kontrabas.

Helst en mörk och kulen novemberkväll när jag plötsligt har viljan att göra allt annat än att skriva en essä.

Helst då- för då kan jag skutta dansa valsa hoppa runt och tänka att inget är väl viktigare än att jag mår bra.

 

För då mår jag så bra.

 

Då: I vardagsrummet när ingen annan är hemma och jag kan skriksjunga överstämman till Nat King Coles sång om kärlek och tänka att livet är väl aldrig lika vackert som när man lever i en jazzlåt.

 

-ann