Det är ingen el i stängslet men vi går ändå runt till en öppning så att vi kan gå in i hagen. Plötsligt är vi mitt i ett lerparti och vi skrattar lite tafatt, men undertryckt obehag känns i luften. Jag ångrar snabbt mitt val av torgvantar och känner den stickande känslan i fingrarna när det är sådär alldeles för kallt ute. Med ett fast grepp om kameran blickar, söker, letar jag efter känsla, ljus, något som kan fångas på bild och göras om till känslor.
Hon fryser mycket mer än vad jag gör men när jag ropar instruktioner lyder hon villigt.

Våra andedräkter är rök.

Hennes händer skakar och vi huttrar båda två, ändå lyckas hon se sådär nonchalant oberörd ut, trots att jag vet om kylan som bränner på hennes ben.

Hennes ögon tåras av en kall vind och solens sista strålar söker sig över hennes ansikte, som att förmedla att detta, det är värt att bevara.

Jag tittar väl mest på henne, knäpper en bild och tänker att ja, det är värt att bevara.

 

Och det var när jag sa att hon skulle tänka på Johannes som bilderna blev allra bäst, tror jag.