tillflyktsplats
Det bästa i mitt rum är helt klart att sitta uppflugen på fönsterbrädan med någon favorit i hörlurarna en ljummen vårkväll (dock är det ju så varmt numera att det nästan känns som sommar). Det senaste lyssnar jag nästan konstant på A Decade With Duke, en jazzkonsert med Justin Vernon, och jag ler av klarinetter och vispandet på trummorna och tänker att om jag hade varit man hade en falsett som Justins varit hemskt åtråvärd.
-ann
taizé 2013
Tittar igenom gamla bilder, förundras (med lite sorgsenhet i hjärtat) hur mycket man förändras på två år och längtar tillbaka till värmen och lugnet jag fick uppleva i Taizé en augustivecka 2013. I Frankrike trivdes jag ändå ganska bra.
-ann
gudsystrar
Idag hade jag, Clara och Paula äntligen en riktig reunion! Vi åt lunch hos Clara med hennes man Isak, och sen åkte vi iväg i det kyliga (men ack så fina på bild!) vädret för att fota porträttbilder och bebismage.
Det är så välsignat att få ha två så bra och insipirerande kvinnor att kalla sina gudsystrar.
-ann
skogsmagi
Upplevde lite skogsmagi med Hilda för några veckor sedan. Det är få saker som är så rofyllda som en tyst och dämpad granskog.
-ann
vår på karsas
Nu har vi äntligen vår på karsas. Spretiga solstrålar letar sig igenom saltstänkta fönster i köket och i rabatterna tränger sig krokusar i lila gult vitt upp och ropar att det är vår det är vår DET ÄR VÅR.
Jag promenerar utan vantar och med uppknäppt jacka och låtsas att jag är i mitt alldeles egna Narnia, plinkar några toner på pianot ibland, saknar mina bröder, knåpar ihop vårlistor, åker iväg helg efter helg och kan aldrig koncentrera mig på lektionerna längre.
Men mest glad är jag nog för att det alltid är ljust när jag kommer hem från skolan och att jag idag gick ner till tåget med solen i ögonen och därmed massvis med lycka i magen.
-ann
födelsedag
Idag fyller denna pärla 19 år. 19 år! Tiden går så fort numera och det är både läskigt och spännande.
I vilket fall som helst är hon typ en av de bästa jag vet och ni hade varit lyckliga om ni fick chansen att lära känna henne.
Bästa Ronja, Ronjis, min vän och syster.
-ann
klocktornshöst
Jag tror det är när jag glömmer stanna upp och se vad jag har som jag blir som mest olycklig. När jag glömmer se människorna runt omkring, när jag glömmer se vad Gud gör för mig varje dag, när jag glömmer se de vackra små sakerna som gör livet sådär fulländat och magiskt.
Det är när jag glömmer att andas in kall och frisk luft från det öppna fönstret bredvid sängen varje kväll, när jag glömmer ge Daphne en extra kram bara för att hon är hon, när jag glömmer tacka Gud för att nåden är ny varje dag, när jag glömmer klättra barfota i lönnträdet en sista gång innan vintern, när jag glömmer inse hur fantastisk biologin är som vi läser i skolan, när jag glömmer förstå att detta är mitt sista år med mina underbara klassisar, när jag glömmer gå och spana efter nötter under valnötsträdet och det är när jag glömmer tänka på att livet är så mycket mer än en spricka i telefonskärmen.
Jag borde sluta glömma av att detta, detta nu, är min Klocktornshöst. Och jag borde leva i den mer. Med min största kärlek som följeslagare. För vem är bättre än Han?
selfierini
Så jag drog till Grekland en sväng med mina fina klassisar. Sån värdefull och fantastisk resa! Tacksam för dem, och för alla fina minnen vi fått tillsammans. På måndag har vi mössprovning och jag känner väl mest att tiden kan kanske gå liiiiite långsammare, tack. (Vem är jag ens?????)
mein liebling
among the trees
Det är ingen el i stängslet men vi går ändå runt till en öppning så att vi kan gå in i hagen. Plötsligt är vi mitt i ett lerparti och vi skrattar lite tafatt, men undertryckt obehag känns i luften. Jag ångrar snabbt mitt val av torgvantar och känner den stickande känslan i fingrarna när det är sådär alldeles för kallt ute. Med ett fast grepp om kameran blickar, söker, letar jag efter känsla, ljus, något som kan fångas på bild och göras om till känslor.
Hon fryser mycket mer än vad jag gör men när jag ropar instruktioner lyder hon villigt.
Hon fryser mycket mer än vad jag gör men när jag ropar instruktioner lyder hon villigt.
Våra andedräkter är rök.
Hennes händer skakar och vi huttrar båda två, ändå lyckas hon se sådär nonchalant oberörd ut, trots att jag vet om kylan som bränner på hennes ben.
Hennes ögon tåras av en kall vind och solens sista strålar söker sig över hennes ansikte, som att förmedla att detta, det är värt att bevara.
Jag tittar väl mest på henne, knäpper en bild och tänker att ja, det är värt att bevara.
Och det var när jag sa att hon skulle tänka på Johannes som bilderna blev allra bäst, tror jag.
-ann
och en hel del lyckoknip i magen
En nygräddad lussekatt och ett stort glas 3%-ig mjölk, fingrar som luktar jäst, ett kök som luktar saffran och ett mjöligt köksbord.
En högtalare som spelar The Mamas & The Papas, en klocka som visar 00:37, en plåt i ugnen och en deg på jäsning.
En halv gymnasietid avklarad, en eftermiddag med favoriter, en insikt om att the Holiday faktiskt är rätt okej, en sovande mamma på övervåningen.
En hel del mjöl i pannan och en hel del lyckoknip i magen.
-ann
för ett år sedan
För ett år sedan skrev jag detta:
"Jag klär mig som av rutin i stickat, går ingenstans utan raggsockar, fäster bak luggen som alltid, står och söker med blicken högt högt högt upp i himlen men snön tar aldrig slut, väntar tills bilarna passerat innan jag mimar med i mitt personliga soundtrack som jag alltid har i öronen, spelar favoritlåtar på gitarr och sjunger högt trots att alla i huset hör, har mysighet som min största prioritet mer än vanligt, jag lever för varm mjölk, mörka morgnar, tassande barfotafötter över kalla golv, kramar under tjocka jackor, sitter kvar i skolan sent och lyssnar till ekande julmusik, varvar skratt med blickar ut genom fönstret på lektionerna och jag vill bara springa ut i snön och lägga mig där och andas rök och känna tårna domna bort och få snö i håret och tänka att nu finns det bara bra saker som händer och nu spelar det ändå ingen roll längre för nu har jag klarat hösten och nu är det vinter och mitt hjärta värker av lycka för jag har de bästa vännerna man kan ha och snart är det lov och jag har en chokladkalender i skåpet."
Och idag förundras jag över att trots att mycket hinner ändras på ett år är det förvånansvärt mycket som är precis samma.
-ann
för något större
I eftermiddags på min håltimma fick jag tillgång till vår cirkussal, för fri träning. Jag övade mest trapets brände händerna fick vita byxor av magnesium och konstiga blickar av förbipasserande byggelever.
Loose yourself to dance sjöng Daft Punk högt när jag låg och andades på tjockmattan och jag kände mest att ja, att förlora sig själv i dans är något som passar mig. Det bästa jag någonsin gjort var att dansa på Ungomsoas sommarläger i somras- där fick att förlora sig själv i dans en helt ny innebörd.
Och jag förundras mest över hur egentligen allt man gör kan göras för Gud. Dans, cirkus, sång, skratt, tankar, liv.
Ni anar inte hur mycket sinnesro en håltimma med cirkusträning kan ge. Ni anar inte.
-ann
medicine
I höstas började jag ta danslektioner i modern dans. I flera veckor har vi övat och finslipat vårt uppträdande och ikväll hade vi vår sista föreställning; som dessutom var vår bästa.
Pirret vinkningarna tummen upp klapparna kramarna andetagen lugnet insikten fokuset innan ridån går upp är något av det bästa jag upplevt och vet. Och att sedan få dansa ut sitt hjärta, att få kliva ur sig själv och i någon annan men samtidigt få uttrycka riktiga känslor- Åh.
-ann
--,-'@ MARIA 17 ÅR @'-,--
På söndag fyller Maria 17 år, men eftersom vi inte ses i skolan då passade Malin, Johanna och jag på att fira henne idag istället. Trots att hon listade ut att något var på gång blev det ändå väldigt lyckat och vi var alla väldigt pepp när fysiklektionen skulle sluta och vi äntligen fick sjunga för henne och ge paketet. Detta hade jag slått in och sedan hade vi fyllt det med typiska Maria-tycker-om-och-önskar-sig-saker, så jag tror det blev rätt bra ändå.
Hon är så fin, den dära; HIPP HIPP HURRA!
-ann
highland cattle
Om jag hade haft möjligheten att välja vilket husdjur som helst hade jag lätt valt en Highland Cattle-ko. En ko av den sociala typen som inte är rädd för att smyga sig fram till staketet och sniffa på mig eller äta gräs ur mina händer. Eller, helst av allt hade jag väl velat ha en kalv med goslockig päls och nyfikna ögon, som hade växt upp till att få lång lugg i sån där chokladkrämig färg.
Sen kommer jag på att det hade varit rätt omständigt, med tanke på att den hade både rivit ner och förstört mycket med sina stora horn och så småningom inte kunnat rymmas i mitt rum som är så fullt på annat.
Nä, då hade jag nog valt en katt istället. Eller en koala.
-ann
glory days
Vi hade dansuppvisning nästan hela helgen och det kräver så mycket emotionellt att jag var nära på att börja gråta flera gånger på scen.
Daphne och jag gjorde ett skittles-konstverk och skrämde både folk på stan och oss själva med vårt extrema showsmink.
Horred är numera ett vackert frostlandskap och jag blev överraskad av Edvin mitt i måndagslunchrasten så att jag inte kunde sluta skaka på en kvart.
Vi hade en gästlärare i akrobatik på cirkusen och firade Johannes 17-årsdag med chokladpaj och kramar.
Dagen efter Marias födelsedag på söndag fyller jag 17 år och skriver bara tre prov till innan jag får lov.
Dagen efter Marias födelsedag på söndag fyller jag 17 år och skriver bara tre prov till innan jag får lov.
Jag lever livet utan mobiltelefon och nostalgiupplever 00-talet genom musik och film.
Jag mår bra.
-ann
the way you look tonight
Vad gäller musik tycker jag det är så svårt att avgöra vilken artist, genre, låt eller album som är min favorit eller som jag tycker mest om. Andra saker är något lättare att dela in i favoriter och ickefavoriter; dock är musik enligt mig något så brett som kan ha så olika funktioner eller uppfylla olika krav. Beroende på vilket humör jag är på, vilken årstid det är, hur mycket klockan på köksväggen visar, om jag sitter på bussen eller om jag peppar inför en konsert, så lyssnar jag oftast på olika sorters musik.
Även om jag nu inte kan tala om favoriter eller ickefavoriter måste jag ändå säga att jag alltid, alltid, har hyst en speciell förkärlek till jazz. Det är något med trumpetsolona, vispandet på virveltrummor, synkoperna och blandningen mellan diverse moll- och durackord som skapar en näst intill melankolisk känsla.
Helst lyssnar jag på en knastrig och krispig 50-talsklassiker som Chet Baker eller en brusig George Sharing, gärna med improviserade toner på en saxofon och en mörk och nästan vibrerande kontrabas.
Helst en mörk och kulen novemberkväll när jag plötsligt har viljan att göra allt annat än att skriva en essä.
Helst då- för då kan jag skutta dansa valsa hoppa runt och tänka att inget är väl viktigare än att jag mår bra.
För då mår jag så bra.
Då: I vardagsrummet när ingen annan är hemma och jag kan skriksjunga överstämman till Nat King Coles sång om kärlek och tänka att livet är väl aldrig lika vackert som när man lever i en jazzlåt.
-ann
höstdagar
Vaknar för tidigt av mig själv trots att klockan ringer strax efter 6, sover fortfarande med öppet fönster och bryr mig inte om kylan sålänge jag är varm om fötterna. Försöker koppla bort att det kommer vara lika mörkt som det är utanför fönstret när jag vaknar som när jag kommer hem och fokuserar istället på hur himlen skiftar färg i minst 4 nyanser av grå innan molntäcket spricker upp och solen tittar fram. Jag genar över åkern och grannhunden skäller. Som vanligt.
Tåget till skolan är fullt som vanligt och vi sitter antingen längst fram eller längst bak på obekväma säten där det är svårare att somna men lyckas ändå. Släpar på stegen upp för backen till skolan för egentligen hade jag bara velat ligga kvar i sängen och lyssnat på Beethovens Kejsarkonsert.
Tar upp almanackan och antecknar allt för ofta, om prov läxor inlämningar konserter uppvisningar genrep utflykter och påminnelser. Fantastiskt jätteskönt att ha saker att göra men fruktansvärt stressande att aldrig aldrig ha en ledig helg eller dag eller eftermiddag.
Vår grästmatta är täckt med nedfallna löv och under trädet på baksidan gömmer sig mängder med valnötter. Vi får massa äpplen som jag fyller min ryggsäck med inför ett utomlandsäventyr och pratar ständigt om idyller och att fånga dagen.
Men jag laddar tågkortet stup i kvarten och åker helst baklänges i tåget och känner pirret i magen ser landskapen rusa förbi och vet att jag snart kommer få träffa massa härliga människor.
Sen sitter vi allihopa i en soffa och gråter av skratt eller så spelar vi musik och sliter sönder fingrarna på diverse instrument eller så är vi under en fantastisk stjärnhimmel eller så kramas vi för att vi inte setts på så länge eller så springer vi genom en mörk skog och låtsas att vi är på rymmen.
-ann
clara och paula
För några veckor sedan tyckte jag och mina fantastiska gudsystrar att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Fy skam tyckte vi, så en söndag åkte jag upp till dem på Höjden. En väldigt bra dag med tid för tedrickande fotograferande drömspekulerande och skratt.Trivs så bra med dem.
(Dessutom ser trappen till deras hus ut som något som skulle kunna va ingången till Narnia.)
-ann
