but this is not the end, no this is fine

 
Lever ett ljuvligt vårliv. Springer barfota, förbereder inför bal, lapar så mycket sol jag kan, lyssnar på nytt från favoritartister och skriver klart mina sista skolarbeten. 
Gött.
 
-ann

tillflyktsplats

 
Det bästa i mitt rum är helt klart att sitta uppflugen på fönsterbrädan med någon favorit i hörlurarna en ljummen vårkväll (dock är det ju så varmt numera att det nästan känns som sommar). Det senaste lyssnar jag nästan konstant på A Decade With Duke, en jazzkonsert med Justin Vernon, och jag ler av klarinetter och vispandet på trummorna och tänker att om jag hade varit man hade en falsett som Justins varit hemskt åtråvärd.

-ann

klocktornshöst

 
Jag tror det är när jag glömmer stanna upp och se vad jag har som jag blir som mest olycklig. När jag glömmer se människorna runt omkring, när jag glömmer se vad Gud gör för mig varje dag, när jag glömmer se de vackra små sakerna som gör livet sådär fulländat och magiskt.
 
Det är när jag glömmer att andas in kall och frisk luft från det öppna fönstret bredvid sängen varje kväll, när jag glömmer ge Daphne en extra kram bara för att hon är hon, när jag glömmer tacka Gud för att nåden är ny varje dag, när jag glömmer klättra barfota i lönnträdet en sista gång innan vintern, när jag glömmer inse hur fantastisk biologin är som vi läser i skolan, när jag glömmer förstå att detta är mitt sista år med mina underbara klassisar, när jag glömmer gå och spana efter nötter under valnötsträdet och det är när jag glömmer tänka på att livet är så mycket mer än en spricka i telefonskärmen.
 
Jag borde sluta glömma av att detta, detta nu, är min Klocktornshöst. Och jag borde leva i den mer. Med min största kärlek som följeslagare. För vem är bättre än Han?
 

vackraste året

 
 
Idag fyller jag 17 år. Kalas, eller nåt.
 
(Tydligen är idag första dagen på det Vackraste året för min del, då det sägs att man är som vackrast när man är 17. Men jag vet väl inte riktigt huruvida det stämmer särskilt bra)
 
-ann

glory days

 
Trots att jag har åkt på sjukan för denna höst (vilket hittils inneburit snörvlande som aldrig förr, tupplurer i soffan till David Attenboroughs ljuva röst, och avverkandet av massvis med filmtips) måste jag ändå påstå att jag mår bra.
Vi hade dansuppvisning nästan hela helgen och det kräver så mycket emotionellt att jag var nära på att börja gråta flera gånger på scen.
Daphne och jag gjorde ett skittles-konstverk och skrämde både folk på stan och oss själva med vårt extrema showsmink.
Horred är numera ett vackert frostlandskap och jag blev överraskad av Edvin mitt i måndagslunchrasten så att jag inte kunde sluta skaka på en kvart.
Vi hade en gästlärare i akrobatik på cirkusen och firade Johannes 17-årsdag med chokladpaj och kramar.
Dagen efter Marias födelsedag på söndag fyller jag 17 år och skriver bara tre prov till innan jag får lov.
Jag lever livet utan mobiltelefon och nostalgiupplever 00-talet genom musik och film.
Jag mår bra.
 
Bruce Springsteen – Glory Days
 
-ann

the way you look tonight

 
Vad gäller musik tycker jag det är så svårt att avgöra vilken artist, genre, låt eller album som är min favorit eller som jag tycker mest om. Andra saker är något lättare att dela in i favoriter och ickefavoriter; dock är musik enligt mig  något så brett som kan ha så olika funktioner eller uppfylla olika krav. Beroende på vilket humör jag är på, vilken årstid det är, hur mycket klockan på köksväggen visar, om jag sitter på bussen eller om jag peppar inför en konsert, så lyssnar jag oftast på olika sorters musik.
 
Även om jag nu inte kan tala om favoriter eller ickefavoriter måste jag ändå säga att jag alltid, alltid, har hyst en speciell förkärlek till jazz. Det är något med trumpetsolona, vispandet på virveltrummor, synkoperna och blandningen mellan diverse moll- och durackord som skapar en näst intill melankolisk känsla.
 
Helst lyssnar jag på en knastrig och krispig 50-talsklassiker som Chet Baker eller en brusig George Sharing, gärna med improviserade toner på en saxofon och en mörk och nästan vibrerande kontrabas.
Helst en mörk och kulen novemberkväll när jag plötsligt har viljan att göra allt annat än att skriva en essä.
Helst då- för då kan jag skutta dansa valsa hoppa runt och tänka att inget är väl viktigare än att jag mår bra.
 
För då mår jag så bra.
 
Då: I vardagsrummet när ingen annan är hemma och jag kan skriksjunga överstämman till Nat King Coles sång om kärlek och tänka att livet är väl aldrig lika vackert som när man lever i en jazzlåt.
 
-ann

johanna maria malin

 
Bortglömda bilder på världens finaste klassisar.
-ann

smakade som våren

 
Gustaf Spetz – Rasmus cigaretter smakade som våren
(Fast det är höst.)
 
-ann

en sommarkväll

 
På tal om Clara och Paula och Höjden blickar jag tillbaka till en sommarkväll i samma sällskap. Då knäppte Clara dessa bilder på mig när vi fotograferade i solnedgången på den stora, vackra, kobesökta äng de har precis invid deras hus.
Iron & Wine – Such Great Heights
 
-ann
 

clara och paula

 
 
För några veckor sedan tyckte jag och mina fantastiska gudsystrar att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Fy skam tyckte vi, så en söndag åkte jag upp till dem på Höjden. En väldigt bra dag med tid för tedrickande fotograferande drömspekulerande och skratt.Trivs så bra med dem.
(Dessutom ser trappen till deras hus ut som något som skulle kunna va ingången till Narnia.)
 
King Krule – Bathed in Grey
 
-ann

och lämnar aldrig huset utan raggsockar

 
Första oktober. Höst. Den årstid jag alltid säger är min största favorit men som nog är den jag egentligen är mest rädd för.
Den årstid då jag behöver så mycket för att hålla mig sysselsatt men har tid för desto mindre. Då nätterna blir allt kortare på grund av kvällar med biologiläxor och stress. Då jag alltid är trött och alltid, alltid, fryser.
 
Men det finns något magiskt med hösten. För trots att allt blir lite jobbigare finns det så mycket att vara tacksam över, så mycket att ta vara på uppskatta älska minnas skapa och upptäcka; sysslor som kanske inte är särskilt karaktäristiska för hösten men som får en speciell charm just då- till exempel mången koppar te och beundrande av stjärnhimlen.
 
Att ligga på rygg i ett hav av gula orangea röda löv, att titta upp upp upp på himlen och lövverken ovanför, att få håret blött av frost som tinar och att se andedräkten stiga som vit rök, att minnas att jag lever för något större än betyg och prestationer, att minnas att livet går vidare och att "jag kommer klara denna höst också"; det är guldkorn som jag upplever bäst ensam.
Gärna tillsammans med några av mina bästa höstmelodier- 125 sånger ihopknåpade till en enhet som erbjuder sinneslag för bokmys gråtstunder tekalas golvtupplurar eller lyckorus.
 
För jag uppskattar hösten för allt dess innehåll...
 
 -ann

adagio for strings

 
Detta kan va det vackraste jag hört:
 
Så tacksam över fullkomligheten i musik.

-ann

om att koppla bort

 
Ibland kan tankarna farhågorna funderingarna drömmarna bara bli för många.
När det blir för mycket handlar det om att sträckläsa den bästa boken, lyssna på sommarprat i hängmattan, trä smultron på strå, lyssna analysera ta in redan bekanta musikstycken från favoritartisterna på nytt, möta upp en vän för ett dopp i sjön, gå promenader på de stora fälten och koncentrera sig på fåglarna och humlorna.
 
Det handlar om att koppla bort- att fokusera på något annat än sitt eget för ett slag.
Att inte ständigt behöva tänka på framtiden, utan istället ta vara på ögonblicket.
 
Det har blivit stämplat som klyscha; att "fånga dagen" och "ta vara på det lilla" tas så ofta med nonchalans numera. Sorgligt, kan jag tycka, att inte folk förstår att saker är klyschor av en anledning. Det är ett nött uttryck för att så många valt att värdesätta det och sprida det vidare. Just för att det är så viktigt.
 
 
-ann
 

spontanitet

 
Klockan kvart i sex en tisdagskväll kom jag och två vänner på den briljanta idén att jag skulle möta upp med dem i Båstad och stanna där i några dagar. På fyrtiofem minuter hann jag duscha, byta om, packa väskan och tygkassen och sen bege mig ner till tågstationen.
Spontant är bäst.
Tillsammans hade vi New Girl-maraton, fiskade krabbor (första gången jag någonsin gjort det. Det var läskigt och jag vägrade ta i dem), åt nutella, matade änder, cyklade tre mil, bakade bröd, satt på en pir tills långt efter solen gått ner, pratade med människor vi inte kände, njöt av varandras sällskap och spenderade en hel dag på stranden.
Så bra dagar med så bra flickor.
 
-ann
 

midsommarafton

 
Det klassiska midsommarinlägget. Fin dag med fina människor- finns inte så mycket mer att säga.
 
-ann

edvin och amandus

 
Med de två pojkarna ovan kastade jag i helgen mitt första kast med kastspö någonsin- det var läskigt och jag fick ingen fisk. Men att få hänga med dem var bara bra; och vid en sån vacker syn som Åhus bjöd på var det riktigt mysigt. Så synd att de bor så långt ifrån bara, annars hade jag hängt med dem hela tiden.
 
Noah And The Whale – There Will Come A Time
 
-ann

vitsippor och d-vitamin

 
På något sätt får man ett helt annat perspektiv på saker och ting på våren. Kanske kan det vara för att allt, både natur, känslor och livslust, väcks till liv igen, kanske för att det går så fort.
Vill bara pausa, andas, greppa och hålla kvar.
Sånt jag inte vill prioritera tar så mycket plats, och det gör mig rädd.
Men kanske är det bra. För det är då jag tar vara på de små ögonblicken. Kopplar bort allt annat.
Känner och tar in det som man annars inte märker; undertryckt nervositet, fingrar som river sönder pappersbitar, de mjuka tonerna från pianot på undervåningen, surrandet från humlorna i lönnträdet, fötter som diskret stampar takten, skratten och småpratet som ekar i klassrummet, den sträva huden på gitarrvana fingrar, tystnad, frisk vind som virvlar omkring håret, pirret i magen innan ett äventyr, blänket i hans ögon.
 
Trots lyckokänslorna som dominerar hela mig mest hela tiden fylls jag ändå av en sorts melankoliskhet; inte över det förgängliga i tillvaron, utan fullkomligheten i det vackra . Ja, det vackra är förgängligt, men är det inte det som gör det vackert?
Och det är när det är vackert som jag vill ha en hand i min, lycka i hjärtat och glädje i själen.
Det är då som allt jag behöver tänka på är just vackerheten- som kramar, skratt, Vitsippor och D-vitamin.
 
 -ann

på resande fot

 

Idag är en av de gråaste dagarna på länge, och trots att jag klär mig ungefär lika grått är mitt humör på topp. Denna helg, liksom de två senaste helgerna, har jag fullt upp och kommer befinna mig en stor del på resande fot. Att jag dessutom klarat av nationella prov i svenska utan smärre ångest gör mig himla glad.
Taggar igång med bra musik i öronen innan jag möter upp tre goingar på tåget och glömmer allt som har med biologiprov nästa vecka att göra.
 

-ann

 

If you'll believe in me I'll still believe

 
 
Om cirka 40 minuter beger jag mig hemifrån. Vi det laget har jag packat klart min kånken, snörat på kängorna, gjort mig beredd med tågkortet, försäkrat mig om att jag inte glömt något och vant mig vid fjärilarna i magen som spökat hela morgonen.
 
Idag ser jag Mumford and Sons live i Köpenhamn. Galet.
 
-ann

på krysseboda sommaräng ser han liljekonvalj utslagen

 
 
Idag pluggar jag kemi, lyssnar på soundtracket från favoritmusikalen, låter fönstret stå öppet, skippar strumpor (för VEM älskar inte att gå barfota?), jämrar mig lagom över tandställningen som gör så ont och ser en film som jag har på min lista för filmer jag borde se, men mest av allt gläds jag över att solen skiner utomhus, att keso är lättuggat och att om mindre än en vecka får jag kramas med så många fina människor, BÄST!
 
-ann

Tidigare inlägg