hemma

 
Hemma i hembyn för ett par dagar. Det är alltid speciellt att komma hem tycker jag. När jag sätter mig på tåget den där sista sträckan är allt plötsligt så vant och bekant att det känns som att det var ju bara igår jag åkte där senast.
Idag gick jag ut på en promenad och det slog mig bara hur mycket jag älskar den platsen. Hemma. 
   Det var den platsen jag längtade att få komma ifrån under hela min gymnasietid, men det var också den platsen jag längtade till mest då maten var enformig och dagarna stressiga i Israel. Det var där jag bildade min första och kanske djupaste bekantskapskrets. Där har jag både blivit kär och fått mitt hjärta krossat. Det var där jag och Paula promenerade 6 kilometer för att köpa godis som vi kunde ha när jag såg Aladdin för första gången - eller den gången vi cyklade med hennes svägerska för att köpa mat men stannade vid ett hallonställe för att äta så mycket hallon så vi storknade på nåt som egentligen kanske var nån annans tomt (det var faktiskt ytterst oklart, till vårt försvar). Eller då jag upptäckte att grillen sålde glutenfri pizza och jag och Johanna köpte en för att dela och hade picknick vid Lillen. Alla sommarkvällar jag suttit på stentrappen på framsidan och druckit en av alla tusen koppar yellow label, och alla timmar jag promenerat runt runt för att försöka hitta en ny plats som jag möjligen inte utforskat innan. Det var där jag och Maria sa till varandra att vi aldrig skulle bli vänner igen men dagen efter ringde och frågade om vi kunde leka. Det var där jag lärde mig att cykla, det var där jag lekte Sagan om ringen med Jenny i skogen, det var där jag lärde mig att stå på händer med Gabbe, det var där jag läste alla Hunger games-böckerna på Daniels dator på en vecka. Där har jag gråtit, skrattat, sprungit barfota, fotograferat, kramats, bett, pluggat. Där växte jag upp, med min lilla familj. Där blev jag den jag är idag.
   När jag sen mötte en kvinna med barnvagn och hund på min lilla promenad blev jag än mer medveten om min kärlek till hemma: här hälsar man alltid på varandra om man möts. Alltid. Lite som att man på ett glatt förvånat sätt hälsar och utbrister "är du också här i denna lilla tysta avskilda tillvaro i livet! va kul! du finns, jag ser dig!".
 
Det är ändå rätt fint va.
 
Hemma - Helen Sjöholm, Malmö Musikteaters kör & ork
 
-ann

i gott bevar

 
Stadshösten är långt lika fridfull som lantlivshösten - kanske är det bristen på träd som ger sådär riktigt gula och orangea löv i sin klorofyllbrist utan blir mer bruna istället, eller så är det för att en Malmö-höst kommer mycket senare än i Göteborg. Men trots det går det att hitta sånt där fantastiskt njutbart även här. Lindallén vid busshållsplatsen som gladeligen skapar mig en lövmatta när jag bara ska fylla på mitt busskort på Pressbyrån, att äntligen få plocka fram mina tjocka strumpbyxor och stickade tröjor som jag längtat efter att få använda igen i ett halvår nu, att spana på alla människor som går förbi mig på stan och konstatera att de ser så mysiga ut i sina tjocka halsdukar och jackor och tumvantar, att få andas frisk luft varje dag och att vinden fortfarande inte är sådär hemskt kall att man pinas av en vindpust som rör om i håret, att köpa satsumas och längta efter clementinsäsongen, Frank Sinatra och Melody Gardot som oftast är det jag har i lurarna (som det sig bör såhär års tycker jag), kalendern som fylls av diverse resor och uppsåt, telefonsamtalen med långväga vänner som varit fler under en vecka än under hela sommaren. Listan kan faktiskt göras lång. 
Och jag älskar den där känslan av att hitta hem igen. Att upptäcka fascinationen i Bibeln och Kristina från Duvemåla att de båda kombineras med att jag står vid Öresundsbron en småregning måndag och sjunger Du måste finnas för full hals. 
 
-ann

vinteridyll

 
 
Trots att det sedan länge är sommar är det först nu jag har riktigt tid att sitta med och redigera bilder jag tagit under våren. Därför får ni nu se några favoriter från en idyllisk torsdagsstund i Januari på Strandhem med fyra av mina favoritpersoner. Mycket skratt när det skulle poseras för bilder men även en och annan tår över hur otroligt vackert det var med Hjälmsjön förvandlad till ett vidsträckt snölandskap. Efteråt gick vi säkert in och åt pyttipanna, och det är så fint att ha förevigat några av de minnen jag vill bära med mig och kunna kolla tillbaka på när mitt hjärta längtar tillbaka till folkislivet.
 
-ann
 
 

vårdagar

Vaknar av spretande morgonljus när klockan bara är sju och sover alltid oavsett med öppet fönster även om det innebär att jag sover med mer eller mindre långärmat och filt över mitt duntäcke. Väckarklocka behöver jag sällan längre utan istället är jag nästan alltid i tid till frukosten tillsammans med Klara och Ester. Det finns något så fint med morgontrötta vänner som slevar upp gröt eller brer mackor med leverpastej men det är konstigt hur en så extraordinär vardag blir van och bekant. Jag försöker att påminna mig om att ta vara på även det mest ordinära för nu är det knappt ett halvår kvar.
Tar mig helst fram på cykel och det kan bjuda på fina samtal med vänner invid snödroppstäckta marker eller bra bönestunder ensam på väg hem på ickeupplyst väg en mörk marskväll. Det märks så tydligt att det är så mycket mer som händer på våren än att det bara blir ljusare. Det väcks något inombords och det tar sig bäst i uttryck i glittriga ögon och harmoniska ansiktsuttryck när vi fångar lite d-vitamin utomhus i pausen under förmiddagslektionen.
Det är så typiskt att det är i slutet man inser hur mycket man borde ta vara på allt. Detta året och dess innehåll har fått förändra så mycket i mig redan och jag hungrar efter mer mer mer av förändring och insikt och brytandet av destruktiva beteendemönster. Jag söker mig nog allt oftare till tystheten i kapellet eller sjöutsikten på mitt rum och det är inte för att jag inte vill ta vara på gemenskapen men mer för att jag dras till det som andas frid och stillhet eftersom våren alltid medför ännu mer reflektion än resten av året för min del.
Men om dagarna inte fylls av lektioner och bokläsning och bananfikor fylls de av volleybollturneringar och spontankonserter. Mina knän blir blåa av blåmärken och jag kan äntligen säga att jag besökt Malmö för något annat än bara byta tåg på Triangeln. I ena stunden skrattar jag så magen gör ont i sofforna på ovanvåningen och i nästa gråter jag till musik och berättelser som berör och över situationer som inte går som jag vill men i allt finner jag så mycket frid och varje dag förundras jag över hur tydligt jag kan se något större i min tillvaro.
Försöker spara minnen intryck ljusstrålar bra hår-dagar och bakom Backebo finns en lugn bokskog med en mjuk lövmatta som är väldigt vilo-vänlig en grå torsdag när sommar- höst- läger- föreläsnings- återträffs- missionsresa- och lovplaner känns lite för stora och världsligt jobbliga att ta tag i. Är ovanligt missnöjd med min nuvarande spotifylista, ett fenomen som verkar förfölja mig hela detta läsår, så istället lyssnar jag på musik som var aktuell för tre år sedan, sprängfyllda med gamla och bearbetade minnen.
Åker hem på påsklov och mitt första påskfirande hemma på fem år. Sjunger påskpsalmer träffar gamla lärare och samlar fräknar en torsdagsmorgon trots att jag fick betala för det med en ihärdig förkylning. Klockan är snart åtta på kvällen men det är fortfarande ljust ute. Karsas är som allra vackrast trots kala grenar och gul gräsmatta, detta på grund av ett lager rosa solnedgångsskimmer som dessutom lyser in genom fönstren på övervåningen. Den ensamma krokusen på framsidan växer upp på samma plats som året innan och det är skönt att ha något bekant att falla tillbaka till men jag är inte heller nöjd med hur lätt det blir jobbigt bekvämt.
Gör den sista dreaden i Daphnes hår och vi skriksjunger gulity pleasure-låtar medan vi äter non stop och pratar om stort och smått. Träffar både de finaste jobbarkompisarna bakom cafédisken och gamla bekantskaper från England och sen kommer jag hem och äter chokladägg och dricker Roibos vanilj med familj, extrafamilj och en bror på andra sidan Atlanten via skype.

tvåtusenfemton

 
Tvåtusenfemton har varit ett händelserikt år. Kanske därför tystnaden ekar påtagligt här i detta forum, men min bloggfrånvaro har fått kompenseras av att jag levt och upplevt desto mer. 
 
Det är svårt att lista vad som har fått prägla mig mest, och egentligen, som alltid, är det nog en kombination av de stora händelserna och de små minuterna som går obemärkt förbi som har fått forma den jag idag kallar Ann. Därför har jag valt att inte lägga detta inläggs fokus på varken det faktum att jag tog studenten eller tog körkort eller började folkhögskola eller såg min bror och hans fästmö bli äkta makar, trots att det är saker jag ser på med mycket tacksamhet och kärlek och är saker jag dessutom hade kunnat skriva långa separata inlägg om, utan ta lite tid att se och uppskatta de små vardagliga sakerna som ändå fått betyda så mycket.
 
Det har handlat mycket om att lägga märke till skrattrynkorna kring Johannas ögon, hur ljuset skiner så vackert in på skolan klara januaridagar, hur man kan stanna upp mitt i ett magont-stresspräglat prov och inse hur vackert krafset av blyertspennor mot papper egentligen är, att uppskatta kroppsvärmen som utbytes i långa kramar från såna man inte sett på så länge, hur dans fullkomnas i att rörelserna får spridas ända ut i fingertopparna och hur privilegiat det är att få tillbringa danslektioner med flickor jag tycker allra mest om, hur nyfödda bebisar med skrynkliga ansikten kan lukta så gott, att le mot varandra innan vi tar bus-besset och inse att min baslycka är som allra mest fullkomlig i lovsångssammanhang, att ropa på fåren som kommer springande i rekordfart mot mig på morgonen när de får mat, att få upptäcka och gräva i nya vänskaper med gemensamma intressen, att skratta så magen gör ont med Johan mitt emot, att bli så överraskad att jag måste skrika av förtjusning av vän som gått i land för några veckor, att få skratta med Erik av äkta glädje på väg hem i en kall Örkelljunganatt, att se bak på Anna under lovsångsdansen i Israel och få ny energi att fortsätta hoppa bara för Guds ära, hur tacksamt och välbehövligt det är att få ställa sig längst bak i ett rum ibland bara för att se på hur de andra interagerar med varandra, att få inse hur fantastiskt det är att få både avsluta och påbörja ett nytt år omgiven av så många människor som vet samma sanning om livet som jag och då få lägga av mig gamla sorger och gå rakryggad in i ett nytt år en fortsatt framtid med den jag allra helst delar livet med.
 
Blir så frustrerad på hur svårt det är att få ner allt det som har varit så karaktäristiskt med detta år i skrift, men får någonstans trösta mig i vetskapen om att jag i stunden sällan låtit fridfulla ögonblick gå obemärkta förbi. Och någonstans kan de få lagras.Om det är någonstans i Amygdala eller på en bortglömd bloggportal spelar kanske inte så mycket roll, för en sak är i alla fall säker:
Jag levde, mognade, skrattade och grät under mitt tvåtusenfemton. Mycket.
 
-ann 
 
 

nytt

 
 
Små detaljer från mitt nya (!!!!) hem. Går numera bibelskola i Skåne och bor med 22 fantastiska människor. Vi lever livet; fikar, spelar volleyboll, skrattar, har lektioner, lovsjunger, läser bra böcker och fikar lite till. Spenderar fantastiskt lite tid vid dator och mobil, både för att det inte känns som att det behovet finns och dels för att internetuppkopplingen inte är den bästa. Men det är bra, då fokuserar jag istället på det som är här och nu och slipper distraheras av sånt som är oviktigt. 
Är i alla fall otroligt tacksam vår redan fantastiska gemenskap och fridfullheten som finns här. Det känns så rätt att äntligen ÄNTLIGEN bo i Skåne. Gång på gång har det bara gått upp för mig hur rätt det är att jag är här iår, och jag är så förväntansfull på vad året kommer få innehålla. 
 
 
-ann

en kristallklar kväll

Med ett minneskort som inte fungerar är det svårare att nå den nivå av dokumentation jag önskat denna sommaren. Istället för att skriva dagbok och få ner tankar med penna på papper får jag ner kladdiga idéer på mobilanteckningarna och det är även med mobilens lågupplösta kamera jag förevigar de flesta stunder. 
Jag lever i alla fall ett ljuvligt sommarliv. Jag varvar långa jobbdagar med försäljningsrekord, babs-kvitton och kanotuthyrningar med stunder i hängmattan, cykelturer och smultronplockande. Jag hinner träffa långväga vänner och jag har nog träffat fler sådana än de som finns nära mig. Jag försöker vänja mig vid tanken att inte bo hemma i höst och att jag har ynka åtta dagar kvar på jobbet. Jag dricker till min stora förvåning kaffe allt oftare trots att jag är en svuren te-entusiast. Jag ser på favoritprogram och återupplever två år gamla tankar om hur begränsad jag känner mig i min kropp då jag vet jag vet JAG VET att jag är ämnad för dans. Jag märker mer och mer vilken musiksmak jag har och hur lite jag bryr mig om vad det är jag egentligen jag lyssnar på så länge jag tycker om det. 
 
Och det är så skönt att se att trots att bilder minnen och dagboksanteckningar finns kvar från för två år sedan och hur mycket, tankar minnen vänner, är exakt samma är det så oändligt mycket som förändrats - och det mesta till det bättre. Den nivå av bekvämlighet jag känner gentemot mig själv jämfört med för två år sedan har ökat markant och jag är så STOLT över att jag är kvinna och att jag har potential och att jag var skapad till en perfekt avbild. Det handlar inte om högmod utan realisation, att jag är ett verktyg som faktiskt har en funktion. Att sedan få inse vilken funktion jag har att fylla ser jag fram emot med pirr i magen - och han är mitt största stöd. 
 
Röriga tankar en kristallklar kväll.
 
dröm
 
-ann
 

but this is not the end, no this is fine

 
Lever ett ljuvligt vårliv. Springer barfota, förbereder inför bal, lapar så mycket sol jag kan, lyssnar på nytt från favoritartister och skriver klart mina sista skolarbeten. 
Gött.
 
-ann

och ibland går allt bara så fort

 
Jag fick magsjuka och gör inget annat än äta salt och dricka coca cola, precis som man sig bör och som vi alltid har gjort vid fall av magåkommor i vår familj. Försöker plugga men det slutar mest med att jag sträckläser böcker medan fönstret står öppet och blåser fuktig ljummen sommarluft över mitt ansikte och jag får såna sjuka flashbacks från regninga dagar på Breanäs förra sommaren då jag stod och andades på kökstrappen tio minuter innan frukost och lägerliv satte igång för ännu en dag. 
Idag visar kalendern 2015-05-05 och det innebär att det är en månad och fyra dagar kvar tills jag tar studenten. Är inte mentalt förberedd, trots att både bal- och studentklänning och mössan är fixad sen länge. På något sätt är det som att hela grejen med att ta studenten är ett practical joke från lärarnas sida. Kanske har jag läst för mycket dystopier det senaste och blivit aningen paranoid, men jag ju säga att hade man sagt till mig för nästan tre år sedan att studentdagen faktiskt kommer snabbare än man tror hade jag bara skrattat dem i ansiktet. Men det går så fort. Så fort.
 
Har dock hela sommaren planerad och lyckligtvis/läskigtvis hela nästa år likaså. Ett år i Skåne känns både bekant och skrämmande nytt, och jag vet att det kommer vara lika krävande som det kommer vara underbart. 
 
Lite tankar som behövde fås utlopp för, men kontentan av allt är nog att jag inte har något annat att förtrösta på än Honom, och ibland går allt bara så fort.
 

såhär bor vi

 
Såhär bor vi, på ett ungefär. För tillfället sitter jag i rummet till höger i översta bilden och borde plugga historia, men jag tycker överlag att det finns mer intressanta saker att göra än att läsa om sovjetiska pansarvagnar. 

 
-ann
 

tillflyktsplats

 
Det bästa i mitt rum är helt klart att sitta uppflugen på fönsterbrädan med någon favorit i hörlurarna en ljummen vårkväll (dock är det ju så varmt numera att det nästan känns som sommar). Det senaste lyssnar jag nästan konstant på A Decade With Duke, en jazzkonsert med Justin Vernon, och jag ler av klarinetter och vispandet på trummorna och tänker att om jag hade varit man hade en falsett som Justins varit hemskt åtråvärd.

-ann

succinatdehydrogenas

 
 
Idag gjorde hade vi vår sista kemilab på gymnasiet, någonsin. Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta, men såklart var det mest skratt. För att ära vår sista gång bland provrör och magnetomrörare valde vi att iklä oss de där labbrockarna och skyddsglasögonen vi aldrig tidigare använt.Det var ett ypperligt sätt att avsluta en era. (visst är det typ finaste bilden någonsin dessutom? Malin, Johanna och Niklas är rekorderliga typer)
 
-ann

vår på karsas

 
Nu har vi äntligen vår på karsas. Spretiga solstrålar letar sig igenom saltstänkta fönster i köket och i rabatterna tränger sig krokusar i lila gult vitt upp och ropar att det är vår det är vår DET ÄR VÅR.
 
Jag promenerar utan vantar och med uppknäppt jacka och låtsas att jag är i mitt alldeles egna Narnia, plinkar några toner på pianot ibland, saknar mina bröder, knåpar ihop vårlistor, åker iväg helg efter helg och kan aldrig koncentrera mig på lektionerna längre.
 
Men mest glad är jag nog för att det alltid är ljust när jag kommer hem från skolan och att jag idag gick ner till tåget med solen i ögonen och därmed massvis med lycka i magen.
 
-ann

det här är jag (och vem jag tror att du är)

 
Ibland funderar jag lite extra på vilka intryck jag gör på människor. Vad tycker mina vänner egentligen om mig? Vilka saker förknippar de med mig? Om någon skulle beskriva mig med tre ord, vilka skulle de välja? Vilka egenskaper hos mig irriterar människor i min omgivning?
Många gånger oroar jag mig alldeles för mycket över vad jag tror människors åsikt kring mig är. Kanske för att jag vill se på mig själv på ett visst sätt, och att jag därmed är rädd att den bilden jag har av mig själv inte stämmer överens med andras. 
 
Men jag har ändå ett hum om de saker som jag vet definierar mig. De saker jag vet är sant, trots att andra kanske inte tycker att det syns. Till exempel:
 
1. Jag är Guds barn, förstlingsfrukt, ljusets barn, Guds utvalda, högt aktad och älskad. (om ni vill kan ni sluta läsa här för det andra spelar egentligen inte så stor roll.)
2. Jag får rynkig näsa och världens minsta ögon när jag skrattar och det är nog något av det bästa jag vet med mig själv eftersom jag har fått det från min farmor.
3. Jag har världens bästa musiksmak. Just för att den är så Ann-ig eftersom den innehåller allt från Björn J:son Lindh och Murray Gold till Nat King Cole och alt-J. 
4. Jag älskar dans och dess kultur, trots att jag inte alls passar in i vad den verkar innebära som livsstil.
5. Jag har massvis med guilty pleasures- alpin skidåkning, Doctor Who och romantiska filmer är bara två utav många.
 
Men jag vet inte bara saker om mig själv, utan jag ser och vet en hel del saker hos dig också, som du kanske inte vet egentligen, på riktigt:
Jag vet nämligen att du är mycket bättre än vad du vill tro. Att du är vacker när du ler, men lika vacker precis när du vaknat en måndagsmorgon. Jag vet att du är alldeles för hård mot dig själv, att du ofta tänker att du borde vara som någon annan när du egentligen bara kan vända dig till Gud och se att du är precis som du borde. Jag vet att du har människor runt omkring dig som älskar dig trots att det kanske inte känns så ibland. Jag vet att Jesus väntar på att du ska få be honom vara din bästa vän, och jag vet att det kommer va det bästa beslutet du någonsin kommer göra.
Jag vet att du duger.
 
Och vet du? Det gör jag med (Även om du inte håller med om punkt 3 i min lista om mig själv). Jag duger, precis som jag är. 
 
-ann

nobody can tell you there's only one song worth singing

 
Jag kanske har för mycket smutstvätt på golvet, dricker för mycket mjölk, skjuter upp inlämningar för mycket, fallerar på mattenationella, har för mycket fräknar och för snea tår, skriver dagbok för sällan, inte har några bra spotifylistor längre och fotograferar för sällan.
 
Men jag står också på händer i trädgården, gör dreadlocks, får min tandställning borttagen, blåser maskrosfrön, mimar med inlevelse till abba-låtar trots att bilar kör förbi, kramar kusiner vänner farföräldrar föräldrar, drömmer om att bli jazzmusiker, flyger till Stockholm och lilla storebrodern, prövar 80-talsklänningar, bläddrar i gamla fotoalbum, skrattar åt fina minnen, har farmors skrattögon, sover några timmar på en filt i solen, firar ledighet med en dagstripp till Göteborg och planerar grillkväll med klassisar.
 
Och det är nog bra att man tappar bort sig lite granna ibland, för då blir nöjet större när man hittar tillbaka.
 
 
-ann
 

hoppfullt xtreme

 
 
IDAG
började vi med en helt ny fräsch fysikbok
somnade jag på bussen hem som vanligt
var jag innebandytaggad på idrotten och gjorde mål av ren tur
gick jag Horred runt och kom på att jag bott här i tolv år
hälsade jag på mannen vid brevlådan och han blev jätteglad
var jag jättetrött men än mer glad
åt jag knäckebröd med äcklig tomat
vinkade jag hejdå till Daniel och fick ont i hjärtat över insikten över att inte få se honom förrän i Mars
 
Men mest av allt njöt jag av The Tallest Man On Earths ljuva stämma i regnet och jag tog av mig vantarna bara för att få frysa om fingrarna en stund och funderade på hur allt hade sett ut nu om Benjamin inte hade vetat vilka Mumford And Sons var 2011 och därmed inte förgyllt våra stunder i diskrummet, eller om Edvin och Amandus aldrig fått mig att börja lyssna på Bon Iver.
 
Och att jag redan haft årets bästa dag känns så fulländat, på något sätt. Som att det bara kan bli bättre härifrån. Hoppfult xtreme, typ. Och det kommer det bli, det känner jag på mig. Med en vän som den jag har kan det bara bli bra. (Han brukar dessutom kunna fixa det mesta)
 
 
-ann
 
 

pärla

 
Idag träffar jag denna pärla och det blir första gången vi ses själva på över ett år tror jag. Helt vrickat och konstigt men tur att det ÄNTLIGEN blir av. Fina hon.
 
 
-ann

om en utmaning

 

Hur gammal är du? sjutton

 
 

Hur gammal känner du dig? Jag tror jag känner mig som sjutton, vill inte känna mig äldre eller yngre- förutom när det kommer till barnasinne för det vill jag nog alltid ha kvar (kommer aldrig kunna sluta klättra i träd.)

 

Berätta om din familj? Min familj består utav fantastiska föräldrar och två lika fantastiska storebröder som jag saknar allt för mycket. Förutom dem har jag en stor släkt på tjugotalet kusiner och diverse kusinbarn. Dessutom omger jag mig av så många fantastiska människor som ofta känns som familj.

 

 
 

Vad har du gjort i dag? Idag har jag bara ätit frukost och börjat städa mitt rum, men sen har jag också planerat inför ett sånguppträdande Maria, Hilda, Daphne och jag ska göra idag utanför Borås. Vad som ledde till detta är en fruktansvärt bra historia som utspelade sig igår eftermiddag, och den berättar jag gärna någon annan gång. Kan bara säga att jag är fruktansvärt exhalterad och taggad och egentligen fattar jag inte alls hur det hände.

 

 
Vilken film såg du senast? Serendipity (titel översatt till svenska är Om ödet får bestämma), och den var faktiskt förvånansvärt bra med tanke på att jag inte brukar gilla såna filmer.
 

Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? MEN KOM IGEN. Det går inte, INTE, att välja. Icke. Vägrar.

 

 

Beskriv platsen du befinner dig på just nu? I en säng med dubbelt lager filtar och ett öppet fönster bredvid, ett dovt ljust som skiner in på fönsterbrädan och annars ett mörker som döljer konturerna av alldeles för mycket grejer på golvet.

 

 

När vaknade du i dag? Vaknade med jämna mellanrum under hela natten men vaknade till slut alldeles för sent och åt frukost för en dryg timma sen.

 

Vilken är din favorithögtid? Julen har flest traditioner men påsk förknippas med mest glädje, personligen. Det är något med vårlyckan och framtidshoppet. Som att leva i en utopi, nästan. Dessutom ska man ha färgglada kläder i kyrkan.

 

 

Vad lyssnar du på just nu? Fink – See It All

 

Har du någon gång brutit ett ben? Nej

 

 

Snarkar du? NEJ, tack och lov

 

Hur går du helst klädd? med mysighetsprioritet och alltid alltid uppvikta ärmar. Gärna en aning bohemiskt med fina mönster och färger, har oftast stora koftor och tröjor. Handlar mest på second hand och älskar att fynda i mammas gamla gömmor. Pappas 80-talsskjortor är en favorit.

 

 

Vad sa du senast? "Pappa, ska du in till borås idag?"

 

Vad har du i dina fickor? En rakhyvel och ett murmeldjur. Nejmen alltså jag har ingenting i mina fickor och varför är det ens intressant att veta?

 

 

 

Vad köpte du senast? Keso och banan.

 

Hur många gånger har du flyttat? fem gånger

 

 

Vad åt du till frukost? surdegsbröd med skinka

 

Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Som sjuåring lekte jag cirkusartist på vår bästa gunga, var med Maria och Johanna nästan hela tiden, drömde om att bli balettdansös och författare, hade en extrem rädsla för att va under vatten, delade rum med mina två bröder och hade långt, rakt, blont hår.

 

 

Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På nattduksbordet

 

Är du blyg? Det beror lite på i vilka sammanhang. Egentligen är jag inte alls blyg men av någon anledning är jag ofta rätt blyg när det handlar om att träffa någon jag inte känner men hört mycket om.

 

 

Vad heter du i andranamn? Käthe, Mikaela.

 

Har du svenskt ursprung? Min farmor är finska och det gör mig till en fjärdedels finsk, dessutom har jag en del norska anor från min morfar.

 

 

Har du, eller har haft, något smeknamn? Eftersom mitt namn är sådär tråkigt kort har jag aldrig haft några bra smeknamn. Det värsta jag visste när jag var mindre var när folk kallade mig Annsingen. Smaklöst och nedvärderande, tyckte jag. Numera kallas jag Ann, Quack eller Quassi. 

 

 
 Ronja,din tur. 
 
-ann

och en hel del lyckoknip i magen

 
En nygräddad lussekatt och ett stort glas 3%-ig mjölk, fingrar som luktar jäst, ett kök som luktar saffran och ett mjöligt köksbord.
En högtalare som spelar The Mamas & The Papas, en klocka som visar 00:37, en plåt i ugnen och en deg på jäsning.
En halv gymnasietid avklarad, en eftermiddag med favoriter, en insikt om att the Holiday faktiskt är rätt okej, en sovande mamma på övervåningen.
En hel del mjöl i pannan och en hel del lyckoknip i magen.
 
-ann

för ett år sedan

 
För ett år sedan skrev jag detta:
 
"Jag klär mig som av rutin i stickat, går ingenstans utan raggsockar,  fäster bak luggen som alltid, står och söker med blicken högt högt högt upp i himlen men snön tar aldrig slut, väntar tills bilarna passerat innan jag mimar med i mitt personliga soundtrack som jag alltid har i öronen, spelar favoritlåtar på gitarr och sjunger högt trots att alla i huset hör, har mysighet som min största prioritet mer än vanligt, jag lever för varm mjölk, mörka morgnar, tassande barfotafötter över kalla golv, kramar under tjocka jackor, sitter kvar i skolan sent och lyssnar till ekande julmusik, varvar skratt med blickar ut genom fönstret på lektionerna och jag vill bara springa ut i snön och lägga mig där och andas rök och känna tårna domna bort och få snö i håret och tänka att nu finns det bara bra saker som händer och nu spelar det ändå ingen roll längre för nu har jag klarat hösten och nu är det vinter och mitt hjärta värker av lycka för jag har de bästa vännerna man kan ha och snart är det lov och jag har en chokladkalender i skåpet."
 
Och idag förundras jag över att trots att mycket hinner ändras på ett år är det förvånansvärt mycket som är precis samma.
 
-ann

Tidigare inlägg