Jag tror det är när jag glömmer stanna upp och se vad jag har som jag blir som mest olycklig. När jag glömmer se människorna runt omkring, när jag glömmer se vad Gud gör för mig varje dag, när jag glömmer se de vackra små sakerna som gör livet sådär fulländat och magiskt.

 

Det är när jag glömmer att andas in kall och frisk luft från det öppna fönstret bredvid sängen varje kväll, när jag glömmer ge Daphne en extra kram bara för att hon är hon, när jag glömmer tacka Gud för att nåden är ny varje dag, när jag glömmer klättra barfota i lönnträdet en sista gång innan vintern, när jag glömmer inse hur fantastisk biologin är som vi läser i skolan, när jag glömmer förstå att detta är mitt sista år med mina underbara klassisar, när jag glömmer gå och spana efter nötter under valnötsträdet och det är när jag glömmer tänka på att livet är så mycket mer än en spricka i telefonskärmen.

 

Jag borde sluta glömma av att detta, detta nu, är min Klocktornshöst. Och jag borde leva i den mer. Med min största kärlek som följeslagare. För vem är bättre än Han?