Trots att vi redan kommit en rejäl bit in på september och hösten är på ingång vill jag ändå ta en stund och se tillbaka på mitt augusti.

På något sätt är det som att jag varje år lyckas glömma av hur fantastisk sensommaren är, och vilka nöjen som är helt unika just då.

Till exempel att dra in sådär halvkylig men å så frisk luft som andas höst men ändå håller kvar i sommarlukterna, att kliva barfota genom gyllene solsmekt långt gräs och plocka klöverblommor och halvmogna björnbär i dikena, att åka förbi vidsträckta vetefält som böljer sig mjukt i vinden, att kunna klättra upp i träd vars grenar böjes av så så så mycket frukt och sen plocka fickorna fulla med plommon som smakar sådär ljuvt sött och solmoget, att kunna sitta i hamnen i mitt älskade Göteborg efter ett överraskningsäventyr med fantastiskt sällskap och se solen gå ner men ändå frysa lite om tårna, att få uppleva lyckan i att kunna plocka fingrarna alldeles kladdiga av blåbär i ett orört och stilla skåneparadis, att promenera på grusvägen bakom kyrkan i solnedgången och se älvor dansa på åkrarna intill, att förundras av natthimlen och se två fem tio stjärnfall på en kväll och sen få sitta i sensommarnatten och skratta tills tårarna sprutar och hålla värmen med roibos och filt, att hinna säga hejdå till bästa tjejen med scones och marmelad på någons båtbrygga omgiven av frodig vass och att få sitta bakom cafétältet på läger och prata om viktiga saker i mörkret trots att klockan bara är tio.

 

Och jag hoppas alltid på att lyckas föreviga det vackra och trots att det inte går så bra vet jag ändå om att det mesta ändå alltid bevaras i hjärtat.