Med ett minneskort som inte fungerar är det svårare att nå den nivå av dokumentation jag önskat denna sommaren. Istället för att skriva dagbok och få ner tankar med penna på papper får jag ner kladdiga idéer på mobilanteckningarna och det är även med mobilens lågupplösta kamera jag förevigar de flesta stunder. 

Jag lever i alla fall ett ljuvligt sommarliv. Jag varvar långa jobbdagar med försäljningsrekord, babs-kvitton och kanotuthyrningar med stunder i hängmattan, cykelturer och smultronplockande. Jag hinner träffa långväga vänner och jag har nog träffat fler sådana än de som finns nära mig. Jag försöker vänja mig vid tanken att inte bo hemma i höst och att jag har ynka åtta dagar kvar på jobbet. Jag dricker till min stora förvåning kaffe allt oftare trots att jag är en svuren te-entusiast. Jag ser på favoritprogram och återupplever två år gamla tankar om hur begränsad jag känner mig i min kropp då jag vet jag vet JAG VET att jag är ämnad för dans. Jag märker mer och mer vilken musiksmak jag har och hur lite jag bryr mig om vad det är jag egentligen jag lyssnar på så länge jag tycker om det. 

 

Och det är så skönt att se att trots att bilder minnen och dagboksanteckningar finns kvar från för två år sedan och hur mycket, tankar minnen vänner, är exakt samma är det så oändligt mycket som förändrats - och det mesta till det bättre. Den nivå av bekvämlighet jag känner gentemot mig själv jämfört med för två år sedan har ökat markant och jag är så STOLT över att jag är kvinna och att jag har potential och att jag var skapad till en perfekt avbild. Det handlar inte om högmod utan realisation, att jag är ett verktyg som faktiskt har en funktion. Att sedan få inse vilken funktion jag har att fylla ser jag fram emot med pirr i magen - och han är mitt största stöd. 

 

Röriga tankar en kristallklar kväll.