Tvåtusenfemton har varit ett händelserikt år. Kanske därför tystnaden ekar påtagligt här i detta forum, men min bloggfrånvaro har fått kompenseras av att jag levt och upplevt desto mer. 

 

Det är svårt att lista vad som har fått prägla mig mest, och egentligen, som alltid, är det nog en kombination av de stora händelserna och de små minuterna som går obemärkt förbi som har fått forma den jag idag kallar Ann. Därför har jag valt att inte lägga detta inläggs fokus på varken det faktum att jag tog studenten eller tog körkort eller började folkhögskola eller såg min bror och hans fästmö bli äkta makar, trots att det är saker jag ser på med mycket tacksamhet och kärlek och är saker jag dessutom hade kunnat skriva långa separata inlägg om, utan ta lite tid att se och uppskatta de små vardagliga sakerna som ändå fått betyda så mycket.

 

Det har handlat mycket om att lägga märke till skrattrynkorna kring Johannas ögon, hur ljuset skiner så vackert in på skolan klara januaridagar, hur man kan stanna upp mitt i ett magont-stresspräglat prov och inse hur vackert krafset av blyertspennor mot papper egentligen är, att uppskatta kroppsvärmen som utbytes i långa kramar från såna man inte sett på så länge, hur dans fullkomnas i att rörelserna får spridas ända ut i fingertopparna och hur privilegiat det är att få tillbringa danslektioner med flickor jag tycker allra mest om, hur nyfödda bebisar med skrynkliga ansikten kan lukta så gott, att le mot varandra innan vi tar bus-besset och inse att min baslycka är som allra mest fullkomlig i lovsångssammanhang, att ropa på fåren som kommer springande i rekordfart mot mig på morgonen när de får mat, att få upptäcka och gräva i nya vänskaper med gemensamma intressen, att skratta så magen gör ont med Johan mitt emot, att bli så överraskad att jag måste skrika av förtjusning av vän som gått i land för några veckor, att få skratta med Erik av äkta glädje på väg hem i en kall Örkelljunganatt, att se bak på Anna under lovsångsdansen i Israel och få ny energi att fortsätta hoppa bara för Guds ära, hur tacksamt och välbehövligt det är att få ställa sig längst bak i ett rum ibland bara för att se på hur de andra interagerar med varandra, att få inse hur fantastiskt det är att få både avsluta och påbörja ett nytt år omgiven av så många människor som vet samma sanning om livet som jag och då få lägga av mig gamla sorger och gå rakryggad in i ett nytt år en fortsatt framtid med den jag allra helst delar livet med.

 

Blir så frustrerad på hur svårt det är att få ner allt det som har varit så karaktäristiskt med detta år i skrift, men får någonstans trösta mig i vetskapen om att jag i stunden sällan låtit fridfulla ögonblick gå obemärkta förbi. Och någonstans kan de få lagras.Om det är någonstans i Amygdala eller på en bortglömd bloggportal spelar kanske inte så mycket roll, för en sak är i alla fall säker:

Jag levde, mognade, skrattade och grät under mitt tvåtusenfemton. Mycket.