Vad gäller musik tycker jag det är så svårt att avgöra vilken artist, genre, låt eller album som är min favorit eller som jag tycker mest om. Andra saker är något lättare att dela in i favoriter och ickefavoriter; dock är musik enligt mig  något så brett som kan ha så olika funktioner eller uppfylla olika krav. Beroende på vilket humör jag är på, vilken årstid det är, hur mycket klockan på köksväggen visar, om jag sitter på bussen eller om jag peppar inför en konsert, så lyssnar jag oftast på olika sorters musik.

 

Även om jag nu inte kan tala om favoriter eller ickefavoriter måste jag ändå säga att jag alltid, alltid, har hyst en speciell förkärlek till jazz. Det är något med trumpetsolona, vispandet på virveltrummor, synkoperna och blandningen mellan diverse moll- och durackord som skapar en näst intill melankolisk känsla.

 

Helst lyssnar jag på en knastrig och krispig 50-talsklassiker som Chet Baker eller en brusig George Sharing, gärna med improviserade toner på en saxofon och en mörk och nästan vibrerande kontrabas.

Helst en mörk och kulen novemberkväll när jag plötsligt har viljan att göra allt annat än att skriva en essä.

Helst då- för då kan jag skutta dansa valsa hoppa runt och tänka att inget är väl viktigare än att jag mår bra.

 

För då mår jag så bra.

 

Då: I vardagsrummet när ingen annan är hemma och jag kan skriksjunga överstämman till Nat King Coles sång om kärlek och tänka att livet är väl aldrig lika vackert som när man lever i en jazzlåt.

 

-ann

Vår grästmatta är täckt med nedfallna löv och under trädet på baksidan gömmer sig mängder med valnötter. Vi får massa äpplen som jag  fyller min ryggsäck med inför ett utomlandsäventyr och pratar ständigt om idyller och att fånga dagen.

Men jag laddar tågkortet stup i kvarten och åker helst baklänges i tåget och känner pirret i magen ser landskapen rusa förbi och vet att jag snart kommer få träffa massa härliga människor.

Sen sitter vi allihopa i en soffa och gråter av skratt eller så spelar vi musik och sliter sönder fingrarna på diverse instrument eller så är vi under en fantastisk stjärnhimmel eller så kramas vi för att vi inte setts på så länge eller så springer vi genom en mörk skog och låtsas att vi är på rymmen.

 

(Fast det är höst.)

 

 

Det här med att drömmar aldrig slår in, det stämmer inte. Ibland behöver man bara jobba lite för dem.

För två år sedan trodde jag aldrig att jag skulle lyckas bli det minsta gymnastisk eller att jag någonsin skulle få uppfylla min dröm om att börja dansa.

Idag har jag gått på nycirkus i lite mer än ett och ett halvt år och har precis börjat ta lektioner i modern dans; allt är så nytt och fräscht och passar mig perfekt och det känns så himla bra.

Så ja, drömmar slår in. (Alltså ibland vill jag bara kalla mig för klyschornas moder för detta + allt mitt tjat om att fånga dagen är bara så fullt av klyscha att jag ibland fnissar åt mig själv. Men jag är hemligt stolt över det, för jag tror att jag insett något på riktigt som många andra ratar per automatik. )

 

 

Spontan fotografering en ljummen sommarkväll för drygt en vecka sen.

Har de finaste, vackraste, bästa systrarna.