För en vecka sedan firade mina bästa farföräldrar diamantbröllop- och sånt fint firas ju allra bäst i stora släktens sällskap. Trots att inte alla kunde närvara var det nog det bästa släktkalaset jag varit på ändå.

Farfar berättade historier man hört berättas innan men som är lika gripande varje gång: om hur han och farmor träffades över en diskbalja, om utomhusbröllopet där hela farmors barndomsby i Finland närvarade, om deras äventyr i Afrika och barnens uppväxt där.

De fick frågan vad det var som de fastnade för hos varandra och farfar svarade att det var för att hon alltid var så glad och sjöng så vackert.

"Han gjorde mig trygg. Och jag känner mig fortfarande trygg med honom", svarade farmor på sin finaste finlandssvenska och log genom tårarna.

Där såg jag min farmor och farfar pussas för första gången jag kan minnas och jag ville bara stanna tiden.

Att få vara samlad med så många fantastiska människor som jag delat så många upplevelser, skratt och sångstunder med och tillsammans få fira något så vackert som den kärlek mellan två av mina största förebilder är så fantastiskt underbart magiskt euforiskt lyckligt att jag inte kan greppa det ibland och vem kan hålla tårarna inne då? "Inte jag", svarade jag på min egenställda fråga och lät istället Hermansson-generna som har lätt till tårar få utlopp för sitt.

 

Så himla tacksam för de generna.