Första oktober. Höst. Den årstid jag alltid säger är min största favorit men som nog är den jag egentligen är mest rädd för.
Den årstid då jag behöver så mycket för att hålla mig sysselsatt men har tid för desto mindre. Då nätterna blir allt kortare på grund av kvällar med biologiläxor och stress. Då jag alltid är trött och alltid, alltid, fryser.

 

Men det finns något magiskt med hösten. För trots att allt blir lite jobbigare finns det så mycket att vara tacksam över, så mycket att ta vara på uppskatta älska minnas skapa och upptäcka; sysslor som kanske inte är särskilt karaktäristiska för hösten men som får en speciell charm just då- till exempel mången koppar te och beundrande av stjärnhimlen.

 

Att ligga på rygg i ett hav av gula orangea röda löv, att titta upp upp upp på himlen och lövverken ovanför, att få håret blött av frost som tinar och att se andedräkten stiga som vit rök, att minnas att jag lever för något större än betyg och prestationer, att minnas att livet går vidare och att "jag kommer klara denna höst också"; det är guldkorn som jag upplever bäst ensam.

 

För jag uppskattar hösten för allt dess innehåll...