vårdagar
Vaknar av spretande morgonljus när klockan bara är sju och sover alltid oavsett med öppet fönster även om det innebär att jag sover med mer eller mindre långärmat och filt över mitt duntäcke. Väckarklocka behöver jag sällan längre utan istället är jag nästan alltid i tid till frukosten tillsammans med Klara och Ester. Det finns något så fint med morgontrötta vänner som slevar upp gröt eller brer mackor med leverpastej men det är konstigt hur en så extraordinär vardag blir van och bekant. Jag försöker att påminna mig om att ta vara på även det mest ordinära för nu är det knappt ett halvår kvar.
Tar mig helst fram på cykel och det kan bjuda på fina samtal med vänner invid snödroppstäckta marker eller bra bönestunder ensam på väg hem på ickeupplyst väg en mörk marskväll. Det märks så tydligt att det är så mycket mer som händer på våren än att det bara blir ljusare. Det väcks något inombords och det tar sig bäst i uttryck i glittriga ögon och harmoniska ansiktsuttryck när vi fångar lite d-vitamin utomhus i pausen under förmiddagslektionen.
Det är så typiskt att det är i slutet man inser hur mycket man borde ta vara på allt. Detta året och dess innehåll har fått förändra så mycket i mig redan och jag hungrar efter mer mer mer av förändring och insikt och brytandet av destruktiva beteendemönster. Jag söker mig nog allt oftare till tystheten i kapellet eller sjöutsikten på mitt rum och det är inte för att jag inte vill ta vara på gemenskapen men mer för att jag dras till det som andas frid och stillhet eftersom våren alltid medför ännu mer reflektion än resten av året för min del.
Men om dagarna inte fylls av lektioner och bokläsning och bananfikor fylls de av volleybollturneringar och spontankonserter. Mina knän blir blåa av blåmärken och jag kan äntligen säga att jag besökt Malmö för något annat än bara byta tåg på Triangeln. I ena stunden skrattar jag så magen gör ont i sofforna på ovanvåningen och i nästa gråter jag till musik och berättelser som berör och över situationer som inte går som jag vill men i allt finner jag så mycket frid och varje dag förundras jag över hur tydligt jag kan se något större i min tillvaro.
Försöker spara minnen intryck ljusstrålar bra hår-dagar och bakom Backebo finns en lugn bokskog med en mjuk lövmatta som är väldigt vilo-vänlig en grå torsdag när sommar- höst- läger- föreläsnings- återträffs- missionsresa- och lovplaner känns lite för stora och världsligt jobbliga att ta tag i. Är ovanligt missnöjd med min nuvarande spotifylista, ett fenomen som verkar förfölja mig hela detta läsår, så istället lyssnar jag på musik som var aktuell för tre år sedan, sprängfyllda med gamla och bearbetade minnen.
Åker hem på påsklov och mitt första påskfirande hemma på fem år. Sjunger påskpsalmer träffar gamla lärare och samlar fräknar en torsdagsmorgon trots att jag fick betala för det med en ihärdig förkylning. Klockan är snart åtta på kvällen men det är fortfarande ljust ute. Karsas är som allra vackrast trots kala grenar och gul gräsmatta, detta på grund av ett lager rosa solnedgångsskimmer som dessutom lyser in genom fönstren på övervåningen. Den ensamma krokusen på framsidan växer upp på samma plats som året innan och det är skönt att ha något bekant att falla tillbaka till men jag är inte heller nöjd med hur lätt det blir jobbigt bekvämt.
Gör den sista dreaden i Daphnes hår och vi skriksjunger gulity pleasure-låtar medan vi äter non stop och pratar om stort och smått. Träffar både de finaste jobbarkompisarna bakom cafédisken och gamla bekantskaper från England och sen kommer jag hem och äter chokladägg och dricker Roibos vanilj med familj, extrafamilj och en bror på andra sidan Atlanten via skype.
Kommentarer
