hemma

 
Hemma i hembyn för ett par dagar. Det är alltid speciellt att komma hem tycker jag. När jag sätter mig på tåget den där sista sträckan är allt plötsligt så vant och bekant att det känns som att det var ju bara igår jag åkte där senast.
Idag gick jag ut på en promenad och det slog mig bara hur mycket jag älskar den platsen. Hemma. 
   Det var den platsen jag längtade att få komma ifrån under hela min gymnasietid, men det var också den platsen jag längtade till mest då maten var enformig och dagarna stressiga i Israel. Det var där jag bildade min första och kanske djupaste bekantskapskrets. Där har jag både blivit kär och fått mitt hjärta krossat. Det var där jag och Paula promenerade 6 kilometer för att köpa godis som vi kunde ha när jag såg Aladdin för första gången - eller den gången vi cyklade med hennes svägerska för att köpa mat men stannade vid ett hallonställe för att äta så mycket hallon så vi storknade på nåt som egentligen kanske var nån annans tomt (det var faktiskt ytterst oklart, till vårt försvar). Eller då jag upptäckte att grillen sålde glutenfri pizza och jag och Johanna köpte en för att dela och hade picknick vid Lillen. Alla sommarkvällar jag suttit på stentrappen på framsidan och druckit en av alla tusen koppar yellow label, och alla timmar jag promenerat runt runt för att försöka hitta en ny plats som jag möjligen inte utforskat innan. Det var där jag och Maria sa till varandra att vi aldrig skulle bli vänner igen men dagen efter ringde och frågade om vi kunde leka. Det var där jag lärde mig att cykla, det var där jag lekte Sagan om ringen med Jenny i skogen, det var där jag lärde mig att stå på händer med Gabbe, det var där jag läste alla Hunger games-böckerna på Daniels dator på en vecka. Där har jag gråtit, skrattat, sprungit barfota, fotograferat, kramats, bett, pluggat. Där växte jag upp, med min lilla familj. Där blev jag den jag är idag.
   När jag sen mötte en kvinna med barnvagn och hund på min lilla promenad blev jag än mer medveten om min kärlek till hemma: här hälsar man alltid på varandra om man möts. Alltid. Lite som att man på ett glatt förvånat sätt hälsar och utbrister "är du också här i denna lilla tysta avskilda tillvaro i livet! va kul! du finns, jag ser dig!".
 
Det är ändå rätt fint va.
 
Hemma - Helen Sjöholm, Malmö Musikteaters kör & ork
 
-ann

Kommentarer
Postat av: morran

åh du finns så mycket i dina texter.

2017-02-24 @ 16:04:07
URL: http://villkorslost.wordpress.com
Postat av: daphne

åh men så fint åh

2017-03-06 @ 13:28:58
URL: http://dafiedencoola.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: