IDAG

började vi med en helt ny fräsch fysikbok

somnade jag på bussen hem som vanligt

var jag innebandytaggad på idrotten och gjorde mål av ren tur

gick jag Horred runt och kom på att jag bott här i tolv år

hälsade jag på mannen vid brevlådan och han blev jätteglad

var jag jättetrött men än mer glad

åt jag knäckebröd med äcklig tomat

vinkade jag hejdå till Daniel och fick ont i hjärtat över insikten över att inte få se honom förrän i Mars

 

Men mest av allt njöt jag av The Tallest Man On Earths ljuva stämma i regnet och jag tog av mig vantarna bara för att få frysa om fingrarna en stund och funderade på hur allt hade sett ut nu om Benjamin inte hade vetat vilka Mumford And Sons var 2011 och därmed inte förgyllt våra stunder i diskrummet, eller om Edvin och Amandus aldrig fått mig att börja lyssna på Bon Iver.

 

Och att jag redan haft årets bästa dag känns så fulländat, på något sätt. Som att det bara kan bli bättre härifrån. Hoppfult xtreme, typ. Och det kommer det bli, det känner jag på mig. Med en vän som den jag har kan det bara bli bra. (Han brukar dessutom kunna fixa det mesta)